Att ge eller inte ge, det ar fragan!

Da har den forsta av totalt sju veckor gatt. I dag kommer Anna att resa ut till Mushembati, den lilla by dar hon ska studerna forsoningsprocessen pa microniva genom att studera barnen i skolan. Sjalv blir jag "ensam" kvar i Kigali, fast helt ensam blir jag ju inte. Var igar pa svenska "ambassaden" (som egentligen bara ar ett sektionskontor for bistand) dar vi hade ett mote for att skriva in oss pa deras lista (sa de vet att vi ar i landet och var om vi behover evakueras). Da de fick reda pa att vi bodde pa Iris Guest House (vilket kostar 32 dollar natten per person) sa hjalpte de oss at hitta ett nytt, billigt men anda sakert boende pa den svenska NGO:n Vi. Sa nu har vi flyttat fran en kulle till en annan, narmare bestamt till Kacyiru vilket ar den kulle dar majoriteten av ambassaderna och de inhemska myndigheterna har sina kontor.

Jorge som ar den svenske representanten pa Vi-projektet ar valdigt trevlig, om vi behover hjalp med nagot sa ar det bara att ga till honom. Igar fick vi lana hans stor SUV och en av hans medarbetare, Joseph, som korde runt oss hela dagen och som hjalpte oss att flytta over alla vara grejer. Nar vi flyttat in, packat upp och varit ute och atit middag sa brakade varsta ovadert igang. Vi bor pa sluttningen vilket ger oss en underbar utsikt over de andra kullarna sa vi kunde sta pa balkongen och se askan och stormen dra runt...valdigt maktigt! Regnet var sa kraftigt att nar det slog mot taket sa kunde vi knappt hora vad den andra sa, ljudnivan var obeskrivlig. Som tur att sa regnar det inte varje kvall, men nar det val gor det sa oser det ordentligt.

Nu nar vi varit runt en del i Kigali sa kan vi inte sluta att fascineras over hur staden forandrats under de tre ar som gatt sedan sist. Det byggs overallt, hus och kontorssbyggnader, och det har dykt upp en hel del nya affarer och hotell. Utvecklingen har gjort att priserna skjutit i hojden, och det galler inte bara hotell och taxi utan ALLT. En stor sack med kol (nagot som nastan alla anvander till eld vi matlagning) kostar nu 5 000 RFr vilket ar ca 75 svkr. Nagot som blir en enormt stor utgift da en sadan sack varar ung. en vecka for en familj. Nar vi har pratat med folk har verkar det inte som att lonerna foljt med i utvecklingen, nagot som gor att ytterligare manniskor marginaliserats.

Nagot som inte har forandrats ar antalet gatubarn och tiggare. Oavsett var i Kigali man ror sig sa stoter man pa barn, och ofta hela familjer, som lever pa gatan. Manga av dem bar spar av folkmordet i form av hack i huvud och armar eller tydlig arr kring halsen och i ansiktet. Manga saknar ben, armar, hander och fingrar. Har redan under denna forsta vecka markt att jag blivit mer och mer "van" vid deras bedjande rop och blickar, kanns hemskt att man inte langre far samma kanslomassiga svar langre. Antar att det ar en forsvarsmekanism fran min sida, ett satt att orka med situationen. Har slutat ge pengar, har istallet utrustat mig med extra vattenflaskor (manga har inte tillgang till drickvatten och de kan panta flaskan och fa ett par RFr) och kexpaket med matiga digestivekex. Ar inte mycket men anda nagot....kanns battre an att bara vanda bort huvudet och inte ge nagot alls!

Tanker pa er dar hemma och hoppas att ni alla har det bra,
Stor kram fran ett soligt, hett Kigali