Antligen kommit igang!

Har antligen kommit igang pa allvar med min studie, kanns som det var pa tiden nu efter nastan en manad i landet. Hade mitt forsta mote pa UNHCR i mandags, fick da en del generell information om deras verksamhet i landet vilken jag spenderat veckan med att ga igenom infor nasta mote. I veckan som kommer skall jag forhoppningsvis lyckas traffa respresentanter for UNICEF och Save the Children vilka bada har en hel del aktiviteter ute i flyktinglagren. Vantar dock fortfarande pa att fa klartecken for att sjalv aka ut till de tva storsta lagren med kongolesiska flyktingar vilka jag fokuserar pa i min studie. Sakerhetssituationen ar namligen inte den basta for tillfallet, UNHCR personalen kan varken garantera sin egen eller besokares sakerhet. De maste lamna lagren senast kl.17.00 varje dag da de inte kan vara kvar nar morket fallit, da ar det upp till den rwandiska militarpoliserna att vakta lagrens invanare. Milisgrupperna ar mycket aktivare an vad jag forvantade mig, tydligen sa gar de in i lagren nattetid relativt ofta for att stjala mat och ta med sig unga, stridsdugliga man. Kanner just nu att det ar lika bra att avvakta, det ar inte vart att riskera livet for en uppsats skull. Har ju dessutom en manad kvar innan det ar dax att atervanda hem sa jag hoppas att det lugnat sig innan dess sa att jag atminstonne hinner besoka dem en gang innan avfard.

Forutom att jobba med uppsatsen sa har jag ocksa varit ute med Jorge (svensk-chilenaren som ar boss pa Vi-projektet) for att titta pa och utvardera deras arbete i en av sektorerna utanfor Byumba (i norr, nara gransen till Uganda). Vi besokte 3 bonder, en skola samt ett kooperativ som alla deltar i Vi-projektets aktiviteter. Denna gangen hamnade vi langt ut i bushen, och da menar jag langt, vagen var knappt en vag och folk bodde i de stereotypa lerhyddor med palmlovstak som manga forestaller sig nar man pratar om Afrika. Som tur ar har vi bra jeepar att tillga, utan dem hade det inte gatt. Terrangen ar ganska tuff da det bergiga landskapet gor att man emellanat kor vertikalt, rakt uppat. Ar ganska laskigt samtidigt som utsikten ar fantastisk, vyerna gar inte att beskriva!

Var intressant att fa se hur projektet arbetar och med egna ogon faktiskt se att det ger resultat. Bonderna tjanade nu mer pengar pga. de nya grodorna och de nya terasserna och bevattningsmetoderna. Att de blivit organiserade i grupper/kooperativ gor att de kan fa ut hogra priser for sina varor da de gar ihop och skickar in dem till Kigali dar priserna ar betydligt hogre an ute pa landsbygden. Aven kvinnorna deltar, i det kooperativ vi besokte stod de for 30 pers av totalt 50. Detta ar en aktiv strategi fran Vi-projektets sida da kvinnorna tenderar att se till att pengarna gar till familjen och barnen. Man jobbar ocksa aktivt med jamstalldhetsfragor, man forsoker starka kvinnornas roll da det traditionellt ar mannen som tar alla storre, viktiga beslut i hushallen.

Med pa var tur var den 'field officer' som ansvarar for just den sektor vi var i. Han satt brevid mig langst bak i jeepen. Han doftade, eller snarare stank av herrparfym. Fick ont i huvudet och kande mig snurrig efter bara ett par minuter. Detta ar dock inte det problem man brukar ha med dofter har, det brukar snarare vara det motsatta. Folk doftar svett har, och inte sa lite heller. Manga har inte rad med deodorant eller parfym utan man tvattar sig med vatten pa morgonen och satter sedan pa sig sina klader (vilka ofta tvattas utan tvattmedel). Anna och jag har hela tiden trott att det bara ar vi som storts av detta, men det visade sig finnas fler. Ett par uppmanande insandare i den enda dagliga rwandiska tidningen New Times har tagit upp amnet. Ar ganska intressant att man for en offentlig debatt kring folks personliga hygien! En insandare gjorde en jamforelse mellan Kigalis rena gator och valhallna parker, personen menade att om man har en sa ren och fin huvudstad sa bor val aven invanarna kunna halla sig rena och fina. Kanns skont att man inte ar den enda som tycker det ar jobbigt att komma in pa ett kontor, i en taxi eller pa en restaurang och motas av en kompakt svettodor! Det ar inte bara vi som ar klena muzungos som vi forst trodde.

Nar vi anda ar inne pa hygien omradet sa har vi nu varit utan vatten de senaste 3 dagarna. Som tur ar har vi pa Vi-projektet en egen extra tank med vatten ute pa bakgarden dit man kan ga med vattenkannorna och hamta. Det ar forst nar man sjalv tvingas slapa in allt vatten som man inser hur mycket man faktiskt anvander under en dag. Har just vant mig vid att inte ha varmvatten, men jag kommer nog aldrig att vanja mig vid att inte ha vatten alls! Vad vattenbristen beror pa vet vi inte riktigt, nagra havdar att det beror pa de kraftiga regn vi haft de senaste dagarna medan andra havdar att det beror pa de reparationer och omlaggningar av roren som just nu sker i Kigali. Hursom sa hoppas vi att vattnet ska vara tillbaka ikvall, bara att halla tummarna!

Hoppas allt ar bra dar hemma, har faktiskt haft lite hemlangtan. Saknar svenskt kott och svensk mjolk. Langtar ocksa efter min tvattmaskin, ar inte samma sak att handtvatta. Dromde t.o.m att jag var hemma i tvattstugan och proppade maskinen full! Ibland blir man forundrad over sig sjalv...

Stor kram!!!