Vald i olika former

Har nu under nastan 40 dagar fatt nyheterna presenterade fran en afrikansk synvinkel, en vinkling som skiljer sig ganska rejalt fran de vi ar vana vid med ett starkt vastcentrerat fokus. Har utgar man fran Afrika och de ar nyheterna fran denna kontinent som far storst utrymme. Tyvarr ar det inte sarskilt upplyftande nyheter, senarare tvartom. Forsoker balansera mitt nyhetsintag genom att inte bara lasa den lokala dagstidningen, New Times, och lyssna pa lokala radioprogram utan ocksa lyssna pa 'BBC World Service Africa' och lasa regionala tidningar som 'The East African'. De erbjuder en aningen mer ifragasattande och kritisktgranskande journalistik an de ovriga, lokala, vilka tenderar att helt sakna kristiskt tankande. Att medierna i Rwanda i praktiken inte ar sarskilt fria marks tydligt for oss som kommer utifran och ar vana vid ett annat, sundare mediaklimat.

De senaste veckorna och dagarna har samtliga medier dominerats av nyheter om olika valdsyttringar. Forst var det 25 rwandiska hutu extremister som dodades pa gransen till DRC, sedan var det ett Gacaca vittne som skots, efter det var det en minnesplats over folkmordets som bombades och sedan igar var det 2 personer som dodades av hutu extremister vid gransen nara Goma. Och nu senast en parkvakt som blivit ihjalskjuten av Mai Mai rebeller pa DRC sidan i nationalparken Virunga (dar de varldsberomda bergsgorillorna bor). Ytterligare 3 vakter skadades allvarligt i en attack som beskrivit som brutal, rebellerna var valrustade och parkvakterna chanslosa. Sedan kriget brot ut i DRC 1996 har over 100 av de parkvakter vars jobb det ar att skydda gorillorna mordats. Mai Mai rebellerna har ocksa hotat att ge sig pa gorillorna, detta formodligen som ett svar pa den nya regeringens offensiv mot gruppen. Mai Mai stoddes av den tidigare regeringen i Kongo da de slogs mot saval Rwanda och Uganda under kriget. Det stodet har de nu tappat och de forsoker darfor nu visa att de fortfarande ar att rakna med.

Denna tragiska utveckling gor att det ar osakert att jag kan aka till det flyktinglager som ligger vid gransen, som jag tidigare skrivit sa tanker jag inte riskera min sakerhet pga. en uppsats. Ironiskt nog ar det just det faktum att regionen fortfarande ar instabil som gor den intressant for mig att studera!

Nog med trakigtheter. I sondags var jag bjuden pa lunch hemma hos Agnes, en av medarbetarna pa Vi-projektet. Yusuf kom och hamtade upp mig vid 11 tiden, sedan korde vi till 'King Faisal Hospital' (som bara ligger ner for gatan) for att halsa pa hans vanner som just fatt en dotter. Hon var jatte sot dar hon lag och snusade brevid sin utmattade med glada och stolta mamma. Efter en snabbvisit dar sa akte vi hem till Agnes som bor tva kullar bort fran oss i ett nybyggt medelklass omrade. Dessa omraden poppar upp runt hela Kigali, staden vaxer verkligen i raskt takt och man raknar snart med att na miljonstrecket. Val dar fick vi maracujajuice och sedan satt vi och pratade och lekte med hennes tre sma barn i tre timmar medans hon och hembitradet lagade till lunchen.

Har har nastan alla, tom de som inte sjalva har det sarskilt gott stallt rad med hembitraden. Detta beror pa den extrema fattigdom som fortfarande existerar, den har gett upphov till ett system dar familjer vilka inte sjalva kan forsorja sina barn skickar dem till folk som har det lite battre stallt (relativt sett da). Dar far de jobba for en minmal lon (ofta under 100-200kr/man) och de ges mat och husrum i utbyte mot sina tjanster.

Innan vi avnjot lunchen sa kom Agnes med tarta med ljus i, det visade sig att hennes man fyllde ar! Nagot han sjalv helst inte ville blasa upp till nan stor affar. Nar ljusen var utblasta var det sa dax att oppna de 6 karotter som stallts in pa bordet. De inneholl den traditionella rwandiska maten: sotpotatis, kasawarora, bonrora, getgryta, stekt platt brod och kokta tomater. Later kanske inte jatte samaskigt men det ar faktiskt riktigt gott. I alla fall nar man vantat pa maten i tre timmar, da smakar det underbart! Efter maten blev det den traditionella efterratten: banan. De flesta maltider har avslutas med en sot liten banan. Inte en helt dalig vana.

Efter maten fortsatte vi att leka med barnen (Winnie 3 ar, Lee 2 ar och Esther 6 manader). Hade med mig ett par gosedjur fran Sverige som present och barnens ogon lyste upp och blev stora som tefat da de fick syn pa tygtigrarna. Nar de val fatt dem i sin hand vagrade de att slappa dem. Leksaker ar en lyxvara har, nagot som fa barn har tillgang till. Inte ens i en medelklass familj som denna finns det nagot utrymme for att lagga stora summor pa importerade leksaker. Minstingen Esther placerades i mitt kna dar hon nojt satt kvar, efter en stund tittade hon upp pa mig med forundrad blick. Hon har inte hunnit traffa sarskilt manga 'muzungos' i sitt unga liv och hon var mycket nyfiken och hon studerade mig lange och ingaende. Aven nar hon lamnats tillbaka till mammas famn kastade hon langa, undrande blickar mot mig. De andra skamtade att vi var lika, lika bleka bada tva. Detta da lilla Esther har ovanligt ljus, vad de kallar brun, hud.

Hoppas att ni alla har det bra dar hemma, ar 17 dagar kvar nu tills vi atervander till Sverige. Haller tummarna for att den svenska sommaren har anlant tills dess!

Kram fran Kigali