Sa har dax om en vecka sa sitter vi pa planet pa vag hem till Sverige. Kanns bade underbart och sorgligt, vi vet ju inte nar vi kommer att komma tillbaka igen och nu har man ju byggt upp ett liv, en vardag har.
Har just kommit tillbaka efter att ha spenderat dagen i Gitarama hos Bellagie och resterna av hennes familj (de som overlevde). Vi besokte dem forra gangen vi var har da dottern, Aline, skulle konfirmeras. Hon ses som lite av ett 'mirakel' barn da hon foddes efter folkmordet under vilket hennes tutsi pappa dodades men hennes hutu mamma overlevde. Hos Bellagie bor nu ocksa Rafikis (var rwandiske van som nu ar gift med en svenska och bor i sthlm) lillebror Bertrand som hjalpt oss en del har och tolkat till Anna. Vart besok dar idag var mest en artighetsvisit, vi kande att vi var tvugna att aka tillbaka da Bertrand berattat att vi var tillbaka i landet och de fortfarande kom ihag hur trevligt det var nar vi var dar sist. Tydligen sa pratas det fortfarande i grannskapet om vart forra besok. Efter att ha atit och druckit och pratat i tre timmar sa var det dax att ta bussen tillbaka till Kigali, en resa pa ca 1-1,5 timme.
Sjalva bussresan i sig ar en upplevelse. 18 passagerare klams in i en liten minibuss, man sitter i princip i varandras kna. Pa busstationen ar det rent kaos, att lista ut vilken buss det ar man ska aka med ar inte det lattaste. Nar man val hittat bussen sa galler det att fa en hyfsad plats, att hamna langst ut och fa sitta mellan satena ar ingen hit direkt. Sedan flyger man fram over kullarna, med traditionell rwandisk musik pumpande ur hogtalarna och haret fladdrande i den ljumna vinden. Att alla svettas som galningar behover jag val knappast tillagga?
Ar skont att komma tillbaka till Kigali som vi nu ser som vart hem, var trygghet. Vart rum har pa Vi-life har blivit var fredade zon dar vi kan stanga ute allt och alla och bara aterhamta oss och samla kraft. Vet inte vad vi hade gjort utan det! Att hela personalen som jobbar pa Vi-life ar trevliga och omtanksamma gor det bara an harligare. Igar kvall var vi hembjudna pa middag hos Norbert som har hand om Vi-lifes ekonomi. Han ar hur trevlig som och har en underbart sot liten son pa 2,5 ar och en dotter pa 4 manader. Han var snall nog att komma och hamta upp oss igar sa att vi slapp ta taxi vilket blir valdigt dyrt da de bor pa andra sidan stan. Deras hus ar belaget ganska hogt upp pa sluttningen vilket ger dem en helt fantastisk utsikt over Kigali, pa kvallen ar det underbart att se ut over staden och dess ljus. Bristen pa tillgang till el gor att staden anda inte ger tillrackligt med ljus for att stora stjarnhimmeln, det kompakta morkret gor att stjarnorna verkligen star ut pa ett annat satt an hemma.
Ikvall ska vi bara ta det lungt, ska upp tidigt imorgon da jag ska pa mote pa 'Save the Children'. Formodligen mitt sista mote har i Rwanda...kanns konstigt att det borjar bli dax att avrunda faltstudien. Ska bli intressant att komma hem och analysera allt material man samlat in.
Kram fran ett mulet, kallt Kigali
Sunday, June 3, 2007
Friday, June 1, 2007
Regn, regn, regn...
Askan rullar over kullarna har i Kigali och regnet danar mot plattaken, regnperioden borde varit over vid det har laget men klimatforandringarna har gjort att den dragit ut pa tiden. Nagot som bara inte stor vara planer att spendera nagra av de sista dagarna vid poolen pa 'Circle de Sportif' utan som ocksa paverkar den vader kansliga kaffe och te produktionen. Da kaffe och te fortfarande utgor landets huvudsakliga exportvaror sa har man nu insett att man maste anpassa grodorna efter det skiftande klimatet for att man ska kunna aterhamta det man i ar tappat i tillvaxt (-0.3%) detta aret. Detta samtidigt som man forsoker bredda sig och locka hit nya investerare for att bygga upp nya industrier. Nu i veckan avslutades en stor konferens har i Kigali var enda syfte var att locka nya investerare, nagot som president Kagame jobbar hart for da han anser att det ar nyckeln till landets framtida utveckling.
Man satsar darfor hart pa att bygga upp en profil som regionens minst korrupta land, hittills har man lyckats sla sina grannar men man ligger anda pa en deprimerande 128:e plats (av totalt 144) pa 'Transparency Internationals' index. Trots det har man under de senaste manaderna lyckats locka stora investerare som 'Starbucks', 'Costco' och 'Google' till landet. De tva forsta ar intresserade av att borja importera hogkvalitativt kaffe medan 'Google' ar beredda att gratis bidra med en del mjukvara samt investera i utbyggnaden av IT-sektorn.
Forutom anti-korruptions arbetet sa lagger man stor kraft pa att bygga ut och forbattra rattssystemet. Nagot som nu ar nodvandigt da ICTR's (International Criminal Tribunal for Rwanda) mandat gar ut 2008 (overklaganden 2012) och de oprovade fallen skall flyttas over fran Arusha, dar domstolen ar belagen, till Kigali och det rwandiska rattssystemet. Nagot som blivit mojligt da EU:s fd. sarskilda sandebud till Great Lakes Region, italienaren Aldo Ajello, som nu leder 'the International Anti- Death Penalty Lobby Campaigne' fatt regeringen att skriva under en internationell deklaration mot dodsstraff. Rwanda har namligen fram till i ar praktiserat dodsstraff nagot som gjort att varken ICTR eller nationer vilka tillfangatagit misstanka kunnat utlamna dem for provning i Rwanda. Nagot som alltsa nu forandrats da lagen nyligen andrats.
ICTR har till dagens datum atalat 34 individer varav 5 frikants och 29 domts for sina brott, 18 av dem till livstid. Man beraknar att 98 misstanka befinner sig pa flykt runt om i varlden, 38 tror man ar kvar i Afrika (13 i DRC, 9 i Kenya, 8 i Tanzania, 3 i Camerun, 2 i Senegal, 1 i Sydafrika och 1 i Mali). Flera av de stater i vilka man misstanker att de befinner sig har hittills vagrat fanga in dem och prova dem i sina egna rattssystem med hanvisning till att de inte har formagan eller den nationella lagstiftning som kravs. Man har heller inte velat lamna over dem till Rwanda med hanvisning till dess utdommande av dodsstraff. Ett hinder som nu alltsa rojts ur vagen. Allt ar dock inte frid och frojd for det, de senaste dagarna har de varit artiklar i den lokala tidningen om problemen kring hanternadet av dessa fall. Det galler inte bara att lyckas samla ihop tillrackligt manga kompetenta domare (nagot man haft problem med) utan ocksa att bygga lokaler och att finansiera hela kalaset. Man vagar inte heller hoppas for mycket pa att de misstanka pa flykt verkligen kommer att fangas in och overlamnas da manga av dem har nara kontakter med ledande politiker och andra makthavare i de lander dit de flytt. Om de lyckats halla sig utanfor lagens langa arm i 13 ar sa ar det inte omojligt att de lyckas ett bra tag till...
Nu ar det inte langt kvar pa var resa, bara 8 ynka dagar. Ar med blandade kanslor som man tanker pa hemfarden. Samtidigt som det ska bli underbart skont att komma hem sa kanns det trakigt att lamna Rwanda da man vet att det formodligen kommer att droja ett tag innan man kommer tillbaka igen. Man vet ju aldrig heller hur laget i regionen kommer att uvecklas, kanske kommer fred och lugn att infinna sig, kanske inte. Mycket hanger pa hur val man lyckas avvapna och demobilisera de milisgrupper som harjar i omradet med utgang fran DRC. Pa tal om sakerhet sa ar det nu tveksamt om jag kommer att kunna aka till Gihembe lagret nasta vecka, detta da UNHCR lamnat over ansvaret till MINALOC (den statliga myndighet som bl.a. ansvarar flyktingarnas sakerhet i lagren) som ska avgora om jag far aka eller inte. Ser inte ljust ut da det var fran den myndigheten som Anna forsokte fa sitt tillstand som vi holl pa med fram och tillbaka i over 2 veckor och som hon i slutandan anda inte fick!
Men, men om de inte later mig aka beror det ju pa att de inte kan garantera min sakerhet och om de inte kan det sa vill jag inte ta risken i vilket fall som. Ska bli skont att komma hem och kunna slappna av, att inte standigt behova ha det har sakerhets tankandet (vem som finns runt en, var man ror sig etc.).
Nu hinner jag inte skriva mer idag, tanker pa er dar hemma och hoppas ni har det bra!
Kram kram
Man satsar darfor hart pa att bygga upp en profil som regionens minst korrupta land, hittills har man lyckats sla sina grannar men man ligger anda pa en deprimerande 128:e plats (av totalt 144) pa 'Transparency Internationals' index. Trots det har man under de senaste manaderna lyckats locka stora investerare som 'Starbucks', 'Costco' och 'Google' till landet. De tva forsta ar intresserade av att borja importera hogkvalitativt kaffe medan 'Google' ar beredda att gratis bidra med en del mjukvara samt investera i utbyggnaden av IT-sektorn.
Forutom anti-korruptions arbetet sa lagger man stor kraft pa att bygga ut och forbattra rattssystemet. Nagot som nu ar nodvandigt da ICTR's (International Criminal Tribunal for Rwanda) mandat gar ut 2008 (overklaganden 2012) och de oprovade fallen skall flyttas over fran Arusha, dar domstolen ar belagen, till Kigali och det rwandiska rattssystemet. Nagot som blivit mojligt da EU:s fd. sarskilda sandebud till Great Lakes Region, italienaren Aldo Ajello, som nu leder 'the International Anti- Death Penalty Lobby Campaigne' fatt regeringen att skriva under en internationell deklaration mot dodsstraff. Rwanda har namligen fram till i ar praktiserat dodsstraff nagot som gjort att varken ICTR eller nationer vilka tillfangatagit misstanka kunnat utlamna dem for provning i Rwanda. Nagot som alltsa nu forandrats da lagen nyligen andrats.
ICTR har till dagens datum atalat 34 individer varav 5 frikants och 29 domts for sina brott, 18 av dem till livstid. Man beraknar att 98 misstanka befinner sig pa flykt runt om i varlden, 38 tror man ar kvar i Afrika (13 i DRC, 9 i Kenya, 8 i Tanzania, 3 i Camerun, 2 i Senegal, 1 i Sydafrika och 1 i Mali). Flera av de stater i vilka man misstanker att de befinner sig har hittills vagrat fanga in dem och prova dem i sina egna rattssystem med hanvisning till att de inte har formagan eller den nationella lagstiftning som kravs. Man har heller inte velat lamna over dem till Rwanda med hanvisning till dess utdommande av dodsstraff. Ett hinder som nu alltsa rojts ur vagen. Allt ar dock inte frid och frojd for det, de senaste dagarna har de varit artiklar i den lokala tidningen om problemen kring hanternadet av dessa fall. Det galler inte bara att lyckas samla ihop tillrackligt manga kompetenta domare (nagot man haft problem med) utan ocksa att bygga lokaler och att finansiera hela kalaset. Man vagar inte heller hoppas for mycket pa att de misstanka pa flykt verkligen kommer att fangas in och overlamnas da manga av dem har nara kontakter med ledande politiker och andra makthavare i de lander dit de flytt. Om de lyckats halla sig utanfor lagens langa arm i 13 ar sa ar det inte omojligt att de lyckas ett bra tag till...
Nu ar det inte langt kvar pa var resa, bara 8 ynka dagar. Ar med blandade kanslor som man tanker pa hemfarden. Samtidigt som det ska bli underbart skont att komma hem sa kanns det trakigt att lamna Rwanda da man vet att det formodligen kommer att droja ett tag innan man kommer tillbaka igen. Man vet ju aldrig heller hur laget i regionen kommer att uvecklas, kanske kommer fred och lugn att infinna sig, kanske inte. Mycket hanger pa hur val man lyckas avvapna och demobilisera de milisgrupper som harjar i omradet med utgang fran DRC. Pa tal om sakerhet sa ar det nu tveksamt om jag kommer att kunna aka till Gihembe lagret nasta vecka, detta da UNHCR lamnat over ansvaret till MINALOC (den statliga myndighet som bl.a. ansvarar flyktingarnas sakerhet i lagren) som ska avgora om jag far aka eller inte. Ser inte ljust ut da det var fran den myndigheten som Anna forsokte fa sitt tillstand som vi holl pa med fram och tillbaka i over 2 veckor och som hon i slutandan anda inte fick!
Men, men om de inte later mig aka beror det ju pa att de inte kan garantera min sakerhet och om de inte kan det sa vill jag inte ta risken i vilket fall som. Ska bli skont att komma hem och kunna slappna av, att inte standigt behova ha det har sakerhets tankandet (vem som finns runt en, var man ror sig etc.).
Nu hinner jag inte skriva mer idag, tanker pa er dar hemma och hoppas ni har det bra!
Kram kram
Thursday, May 31, 2007
Hopp och tro pa framtiden
Sa vad har hant sedan jag skrev sist? Jo jag har haft givande moten med representanter for 'Save the Children' och WFP, World Food Programme. Pa 'Save the Children' fick jag traffa deras chef for Rwanda, brittiskan Deborah Livingstone som tidigare arbetat pa Unicef. Att hon gatt fran Unicef till 'Save the Children' ar inte sa konstigt da de idag fungerar som Unicefs implementeringspartner i landet. Det innebar att de har ett nara sammarbete och att de i slutandan ar 'Save the Children' som utfor de praktiska arbetet ute i lagren och landet i ovrigt men att det planeras och finansieras ihop med Unicef. Pa WFP fick jag traffa Jean-Damascene Hitayezu som ansvarar for arbetet med distrubuerandet av mat ute i Gihembelagret. Jag motte honom pa hans kontor pa en 'sub-division' vid huvudkontoret har i Kigali. WFP's huvudkontor skiljer sig en del fran de ovrig FN-organens da de aven har sina lager och sin fordonspark pa samma omrade. Ar svart att forestalla sig vilka enorma mangder mat som faktiskt delas ut pa daglig/manatlig basis forrens man sett de enorma hangarerna med lador fran golv till tak.
Planen var att jag efter motet i mandags skulle akt med Jean ut i falt for att se hur fordelningen av mat sker ute i lagren, var planerade trip till Gihembe blev dock installd i sista minuten. Kandes otroligt frustrerande dajag nu vantat ett bra tag pa att fa komma ut i lagren, nagot som inte ens ar sakert att det blir av! Allt styrs av sakerhetslaget och hur situationen utvecklas i DRC. Ni kanske undrar varfor jag inte kan aka till Gihembe i alla fall (det lager som ligger lite langre bort fran gransen). Jo det beror pa att de aven i detta lager finns 'element' som stoder de rwandiska hutuextremister som statt for det eskalerande valdet langs gransen, nagot som gor att stammningen blir spand bland flyktingarna. Ytterligare en faktor som bidrar till de okade spanningen ar att majoriteten av de kongolesiska flyktingarna har flytt fran just de omraden i ostra Kongo som ar som mest utsatta, det ar rent av i vissa fall deras hembyar och slaktingar som attackerats.
Sa anledningen till att vi inte kunde aka nu i veckan utan att besoket blivit flyttat (preliminart till slutet pa nasta vecka) ar de attacker som utfordes nu i borjan pa veckan av hutuextremister mot tva byar utanfor gransstaden Bukavu. Forst var dodsiffran 17 men den steg snabbt till over 30 enligt FN kallor, aven ca 25 personer sags ha rovats bort. Detta kvalificerar de senaste veckornas vald till det varsta pa 2 ar!
Nog med trakiga nyheter. For som rubriken pa detta inlagg indikerar sa finns det, det skiftande skaerhetslaget till trots, en enorm portion framtidstro i det har landet. Att man trots sina forutsattningar kommit sa langt som man faktiskt har pa 13 ar ar nagot som alla man traffar har ar enormt stolta over. Tillvaxten i ar berkanas ligga pa 6%, lite lagre an forra aret pga. den vaderkansliga kaffe och te industrin som gatt back. Men trots nedgangen ligger man over det afrikanska snittet pa 5.5%. Trots att det gar i ratt riktning sahar man en bit kvar till de 7-8% som enligt FN kravs for att man ska na MDG, the Millennium Development Goals.
Det ar allt jag hinner skriva idag, dax att kila ivag for lunch. Ta hand om er dar hemma, nu ar det mindre an 1,5 vecka tills jag har svensk mark under fotterna!
Kram fran Kigali
Planen var att jag efter motet i mandags skulle akt med Jean ut i falt for att se hur fordelningen av mat sker ute i lagren, var planerade trip till Gihembe blev dock installd i sista minuten. Kandes otroligt frustrerande dajag nu vantat ett bra tag pa att fa komma ut i lagren, nagot som inte ens ar sakert att det blir av! Allt styrs av sakerhetslaget och hur situationen utvecklas i DRC. Ni kanske undrar varfor jag inte kan aka till Gihembe i alla fall (det lager som ligger lite langre bort fran gransen). Jo det beror pa att de aven i detta lager finns 'element' som stoder de rwandiska hutuextremister som statt for det eskalerande valdet langs gransen, nagot som gor att stammningen blir spand bland flyktingarna. Ytterligare en faktor som bidrar till de okade spanningen ar att majoriteten av de kongolesiska flyktingarna har flytt fran just de omraden i ostra Kongo som ar som mest utsatta, det ar rent av i vissa fall deras hembyar och slaktingar som attackerats.
Sa anledningen till att vi inte kunde aka nu i veckan utan att besoket blivit flyttat (preliminart till slutet pa nasta vecka) ar de attacker som utfordes nu i borjan pa veckan av hutuextremister mot tva byar utanfor gransstaden Bukavu. Forst var dodsiffran 17 men den steg snabbt till over 30 enligt FN kallor, aven ca 25 personer sags ha rovats bort. Detta kvalificerar de senaste veckornas vald till det varsta pa 2 ar!
Nog med trakiga nyheter. For som rubriken pa detta inlagg indikerar sa finns det, det skiftande skaerhetslaget till trots, en enorm portion framtidstro i det har landet. Att man trots sina forutsattningar kommit sa langt som man faktiskt har pa 13 ar ar nagot som alla man traffar har ar enormt stolta over. Tillvaxten i ar berkanas ligga pa 6%, lite lagre an forra aret pga. den vaderkansliga kaffe och te industrin som gatt back. Men trots nedgangen ligger man over det afrikanska snittet pa 5.5%. Trots att det gar i ratt riktning sahar man en bit kvar till de 7-8% som enligt FN kravs for att man ska na MDG, the Millennium Development Goals.
Det ar allt jag hinner skriva idag, dax att kila ivag for lunch. Ta hand om er dar hemma, nu ar det mindre an 1,5 vecka tills jag har svensk mark under fotterna!
Kram fran Kigali
Tuesday, May 22, 2007
Vald i olika former
Har nu under nastan 40 dagar fatt nyheterna presenterade fran en afrikansk synvinkel, en vinkling som skiljer sig ganska rejalt fran de vi ar vana vid med ett starkt vastcentrerat fokus. Har utgar man fran Afrika och de ar nyheterna fran denna kontinent som far storst utrymme. Tyvarr ar det inte sarskilt upplyftande nyheter, senarare tvartom. Forsoker balansera mitt nyhetsintag genom att inte bara lasa den lokala dagstidningen, New Times, och lyssna pa lokala radioprogram utan ocksa lyssna pa 'BBC World Service Africa' och lasa regionala tidningar som 'The East African'. De erbjuder en aningen mer ifragasattande och kritisktgranskande journalistik an de ovriga, lokala, vilka tenderar att helt sakna kristiskt tankande. Att medierna i Rwanda i praktiken inte ar sarskilt fria marks tydligt for oss som kommer utifran och ar vana vid ett annat, sundare mediaklimat.
De senaste veckorna och dagarna har samtliga medier dominerats av nyheter om olika valdsyttringar. Forst var det 25 rwandiska hutu extremister som dodades pa gransen till DRC, sedan var det ett Gacaca vittne som skots, efter det var det en minnesplats over folkmordets som bombades och sedan igar var det 2 personer som dodades av hutu extremister vid gransen nara Goma. Och nu senast en parkvakt som blivit ihjalskjuten av Mai Mai rebeller pa DRC sidan i nationalparken Virunga (dar de varldsberomda bergsgorillorna bor). Ytterligare 3 vakter skadades allvarligt i en attack som beskrivit som brutal, rebellerna var valrustade och parkvakterna chanslosa. Sedan kriget brot ut i DRC 1996 har over 100 av de parkvakter vars jobb det ar att skydda gorillorna mordats. Mai Mai rebellerna har ocksa hotat att ge sig pa gorillorna, detta formodligen som ett svar pa den nya regeringens offensiv mot gruppen. Mai Mai stoddes av den tidigare regeringen i Kongo da de slogs mot saval Rwanda och Uganda under kriget. Det stodet har de nu tappat och de forsoker darfor nu visa att de fortfarande ar att rakna med.
Denna tragiska utveckling gor att det ar osakert att jag kan aka till det flyktinglager som ligger vid gransen, som jag tidigare skrivit sa tanker jag inte riskera min sakerhet pga. en uppsats. Ironiskt nog ar det just det faktum att regionen fortfarande ar instabil som gor den intressant for mig att studera!
Nog med trakigtheter. I sondags var jag bjuden pa lunch hemma hos Agnes, en av medarbetarna pa Vi-projektet. Yusuf kom och hamtade upp mig vid 11 tiden, sedan korde vi till 'King Faisal Hospital' (som bara ligger ner for gatan) for att halsa pa hans vanner som just fatt en dotter. Hon var jatte sot dar hon lag och snusade brevid sin utmattade med glada och stolta mamma. Efter en snabbvisit dar sa akte vi hem till Agnes som bor tva kullar bort fran oss i ett nybyggt medelklass omrade. Dessa omraden poppar upp runt hela Kigali, staden vaxer verkligen i raskt takt och man raknar snart med att na miljonstrecket. Val dar fick vi maracujajuice och sedan satt vi och pratade och lekte med hennes tre sma barn i tre timmar medans hon och hembitradet lagade till lunchen.
Har har nastan alla, tom de som inte sjalva har det sarskilt gott stallt rad med hembitraden. Detta beror pa den extrema fattigdom som fortfarande existerar, den har gett upphov till ett system dar familjer vilka inte sjalva kan forsorja sina barn skickar dem till folk som har det lite battre stallt (relativt sett da). Dar far de jobba for en minmal lon (ofta under 100-200kr/man) och de ges mat och husrum i utbyte mot sina tjanster.
Innan vi avnjot lunchen sa kom Agnes med tarta med ljus i, det visade sig att hennes man fyllde ar! Nagot han sjalv helst inte ville blasa upp till nan stor affar. Nar ljusen var utblasta var det sa dax att oppna de 6 karotter som stallts in pa bordet. De inneholl den traditionella rwandiska maten: sotpotatis, kasawarora, bonrora, getgryta, stekt platt brod och kokta tomater. Later kanske inte jatte samaskigt men det ar faktiskt riktigt gott. I alla fall nar man vantat pa maten i tre timmar, da smakar det underbart! Efter maten blev det den traditionella efterratten: banan. De flesta maltider har avslutas med en sot liten banan. Inte en helt dalig vana.
Efter maten fortsatte vi att leka med barnen (Winnie 3 ar, Lee 2 ar och Esther 6 manader). Hade med mig ett par gosedjur fran Sverige som present och barnens ogon lyste upp och blev stora som tefat da de fick syn pa tygtigrarna. Nar de val fatt dem i sin hand vagrade de att slappa dem. Leksaker ar en lyxvara har, nagot som fa barn har tillgang till. Inte ens i en medelklass familj som denna finns det nagot utrymme for att lagga stora summor pa importerade leksaker. Minstingen Esther placerades i mitt kna dar hon nojt satt kvar, efter en stund tittade hon upp pa mig med forundrad blick. Hon har inte hunnit traffa sarskilt manga 'muzungos' i sitt unga liv och hon var mycket nyfiken och hon studerade mig lange och ingaende. Aven nar hon lamnats tillbaka till mammas famn kastade hon langa, undrande blickar mot mig. De andra skamtade att vi var lika, lika bleka bada tva. Detta da lilla Esther har ovanligt ljus, vad de kallar brun, hud.
Hoppas att ni alla har det bra dar hemma, ar 17 dagar kvar nu tills vi atervander till Sverige. Haller tummarna for att den svenska sommaren har anlant tills dess!
Kram fran Kigali
De senaste veckorna och dagarna har samtliga medier dominerats av nyheter om olika valdsyttringar. Forst var det 25 rwandiska hutu extremister som dodades pa gransen till DRC, sedan var det ett Gacaca vittne som skots, efter det var det en minnesplats over folkmordets som bombades och sedan igar var det 2 personer som dodades av hutu extremister vid gransen nara Goma. Och nu senast en parkvakt som blivit ihjalskjuten av Mai Mai rebeller pa DRC sidan i nationalparken Virunga (dar de varldsberomda bergsgorillorna bor). Ytterligare 3 vakter skadades allvarligt i en attack som beskrivit som brutal, rebellerna var valrustade och parkvakterna chanslosa. Sedan kriget brot ut i DRC 1996 har over 100 av de parkvakter vars jobb det ar att skydda gorillorna mordats. Mai Mai rebellerna har ocksa hotat att ge sig pa gorillorna, detta formodligen som ett svar pa den nya regeringens offensiv mot gruppen. Mai Mai stoddes av den tidigare regeringen i Kongo da de slogs mot saval Rwanda och Uganda under kriget. Det stodet har de nu tappat och de forsoker darfor nu visa att de fortfarande ar att rakna med.
Denna tragiska utveckling gor att det ar osakert att jag kan aka till det flyktinglager som ligger vid gransen, som jag tidigare skrivit sa tanker jag inte riskera min sakerhet pga. en uppsats. Ironiskt nog ar det just det faktum att regionen fortfarande ar instabil som gor den intressant for mig att studera!
Nog med trakigtheter. I sondags var jag bjuden pa lunch hemma hos Agnes, en av medarbetarna pa Vi-projektet. Yusuf kom och hamtade upp mig vid 11 tiden, sedan korde vi till 'King Faisal Hospital' (som bara ligger ner for gatan) for att halsa pa hans vanner som just fatt en dotter. Hon var jatte sot dar hon lag och snusade brevid sin utmattade med glada och stolta mamma. Efter en snabbvisit dar sa akte vi hem till Agnes som bor tva kullar bort fran oss i ett nybyggt medelklass omrade. Dessa omraden poppar upp runt hela Kigali, staden vaxer verkligen i raskt takt och man raknar snart med att na miljonstrecket. Val dar fick vi maracujajuice och sedan satt vi och pratade och lekte med hennes tre sma barn i tre timmar medans hon och hembitradet lagade till lunchen.
Har har nastan alla, tom de som inte sjalva har det sarskilt gott stallt rad med hembitraden. Detta beror pa den extrema fattigdom som fortfarande existerar, den har gett upphov till ett system dar familjer vilka inte sjalva kan forsorja sina barn skickar dem till folk som har det lite battre stallt (relativt sett da). Dar far de jobba for en minmal lon (ofta under 100-200kr/man) och de ges mat och husrum i utbyte mot sina tjanster.
Innan vi avnjot lunchen sa kom Agnes med tarta med ljus i, det visade sig att hennes man fyllde ar! Nagot han sjalv helst inte ville blasa upp till nan stor affar. Nar ljusen var utblasta var det sa dax att oppna de 6 karotter som stallts in pa bordet. De inneholl den traditionella rwandiska maten: sotpotatis, kasawarora, bonrora, getgryta, stekt platt brod och kokta tomater. Later kanske inte jatte samaskigt men det ar faktiskt riktigt gott. I alla fall nar man vantat pa maten i tre timmar, da smakar det underbart! Efter maten blev det den traditionella efterratten: banan. De flesta maltider har avslutas med en sot liten banan. Inte en helt dalig vana.
Efter maten fortsatte vi att leka med barnen (Winnie 3 ar, Lee 2 ar och Esther 6 manader). Hade med mig ett par gosedjur fran Sverige som present och barnens ogon lyste upp och blev stora som tefat da de fick syn pa tygtigrarna. Nar de val fatt dem i sin hand vagrade de att slappa dem. Leksaker ar en lyxvara har, nagot som fa barn har tillgang till. Inte ens i en medelklass familj som denna finns det nagot utrymme for att lagga stora summor pa importerade leksaker. Minstingen Esther placerades i mitt kna dar hon nojt satt kvar, efter en stund tittade hon upp pa mig med forundrad blick. Hon har inte hunnit traffa sarskilt manga 'muzungos' i sitt unga liv och hon var mycket nyfiken och hon studerade mig lange och ingaende. Aven nar hon lamnats tillbaka till mammas famn kastade hon langa, undrande blickar mot mig. De andra skamtade att vi var lika, lika bleka bada tva. Detta da lilla Esther har ovanligt ljus, vad de kallar brun, hud.
Hoppas att ni alla har det bra dar hemma, ar 17 dagar kvar nu tills vi atervander till Sverige. Haller tummarna for att den svenska sommaren har anlant tills dess!
Kram fran Kigali
Saturday, May 19, 2007
Pa tiden med nytt inlagg..
Ar verkligen pa tiden med ett nytt inlagg! Att jag inte skrivit pa over en vecka beror dels pa att strommen gatt med jamna mellanrum och dels pa att jag haft fullt upp. Sa nu blir det en tillbakablick pa veckan som gatt...
Forra lordagen akte vi tillbaka till 'Kigali Memorial Center', som ligger centralt belaget mitt i staden hogt uppe pa en kulle, for att se om det forandrats nagot under de tre ar som gatt sedan vi var dar senast. Sjalva utstallningsbiten var den samma, lika obehaglig och konfronternade. Vissa delar, sarskilt de dar de visar filmsnuttar dar folk bokstavligt talat blir ihjalhackade far det att vanda sig i magen bade en och tva ganger. Av nagon anledning tvingar man sig sjalv att titta. Nar man gatt genom utstallningen som bestar av olika sektioner (en del om Rwandas historia/bakgrunden och upptakten till folkmordet, en del om sjalva folkmordet, en del om offren, en del om efterspelet, en del sarskilt tillagnad barnen samt en del som gar igenom andra folkmord i historien) sa kommer man ut pa en terass med utsikt over Kigali och de enorma massgravarna som ligger placerade pa sluttningen under. Nagot som forandrats sedan sist var att minneslunden kring gravarna nu vuxit upp, vackra blommor och gronska omgav nu gravarna och gav dem en fin inramning. I gravarna raknar man nu med att det ligger ca 300 000 individer begravda. Tre ganger Lunds befolkning. Ar otroligt svart att greppa nar man star dar pa terassen och tittar ut over det levande, myllrande Kigali att dess invanare helt oppet slaktade varandra pa gatorna har for 13 ar sedan.
En av massgravarna ar fortfarande oppen sa att anhoriga kan komma hit med sina nara och karas kvarlevor och begrava dem. Nagot som regeringen uppmuntrar saval invanare i Kigali som resten av landet att gora da man inte vill ha kvarlevor begravda i var och varannan tradgard, bakgard eller aker. Rwanda ar ju Afrikas mest tatbefolkade land och man behover utnyttja alla mark som finns att tillga.
Om man ser i stort sa ar folkmordet otroligt narvarande i folks vardag. I den enda dagliga tidningen har, New Times, finns det dagligen artiklar relaterade till folkmordet. Vi har efter att ha last tidningen nastan dagligen i over en manad kommit fram till att ca 1/3 av innehallet har att gora med nagon aspekt av folkmordet. Om man satter pa radion, saval de fransk- som engelsksprakiga kanalerna, sa pratar man standigt om de pagande rattegangarna. Detta samtidigt som regeringen foresprakar ' unity and reconciliation', nagot som genomsyrar alla uttalanden och allt myndighettsutovande. Ovanpa detta sa har man behallt manga platser dar massmord begicks intakta, saval kyrkor som skolor, och i varje by finns ett minnesplakat eller en minnesplats. Som vi upplever det blir det valdigt svart for folk att ga vidare da de standigt paminns om deras forflutna, ibland far vi en kansla av att folk slits mellan viljan att ena landet och bygga upp det pa nytta samt att hantera sitt eget trauma, sin egen sorg.
Det forflutna ar aven narvarande pa andra satt. I manga omraden ute pa landsbygden lever vad man har kallar 'the genocidal ideology' (folkmordsideologin) och fordas. Ju langre fran Kigali man kommer, ju fattigare och mindre utbildade folk ar desto storre stod finner man for den ideologi som baseras pa det 'Hutu manifest' som skrevs 1959 och som blev startskottet for de upprepade massakrerna. Vittnen som staller upp och vittnar vid Gacaca rattegangarna (den lokala formen av rattskipning, ordet gacaca betyder 'sitta i graset') hotas och dodas. Senast nu i veckan skots en man som trots upprepade hot valde att stalla upp och vittna. Da man nu ar uppe i over 800 000 misstanka sa inser ni sjalva vilket stort antal rattegangar det handlar om och att det for staten blir omojligt att ge alla vittnena det skydd de skulle behova.
Tyvarr ar det inte bara vittnen som blir offer for vald har i landet, pa den internatskola dar Anna ar utanfor Gitarama (ett omrade dar ideologin fatt sarksilt hart faste) finns det dag som natt vakter. De ar dar for att skydda saval tutsi som hutu barnen, for tutsiernas del handlar det om att det finns folk som vill avsluta vad man paborjade 1994 och for hutuernas del handlar det om hamndaktioner. Vi var medvetna om att folkmords ideologin fortfarande fanns kvar, men att det idag 13 ar senare fortfarande har en sa pass stark stallning hade vi inte forvantas oss. Att det fortfarande finns mindre rebellgrupper inne i landet som med jamna mellanrum gor raider och dodar tutsier visar pa regeringens begransade kontroll. Nagot som man desperat forsoker bekampa, ofta med militara medel. Formodligen kommer det att ta tid innan man far folk att overge den destruktiva ideologi som far dem att doda sina medmanniskor. Kanns som att det enda som pa sikt kommer att kunna radda det har landet undan nya valdsamheter ar utveckling. Att folk inte behover leva i extrem fattigdom, att de inte behover kanna sig orattvistbehandlade. En kansla som idag spas pa av det faktum att overlverare for en rad fordelar, som fri utbildning och nya bostader.
Sa tillbaka till den gagna veckan. Efter att Anna akte tillbaka ut till Gitarama i sondags sa har jag mest spenderat tiden med att pa telefon forsoka fa tag pa min kontakter pa diverse organisationer. Da folk ofta ar ute i falt och ofta maste aka med kort forvarning sa har en del moten fatt bokas om x antal ganger. Har varit smatt frustrerande att bara sitta och vanta, dels pa att situationen ska lugna ner sig sa att jag kan aka ut i lagren och dels pa att fa ha de planerade motena har i Kigali. Som tur ar ar det inte forspilld tid da jag anvander den till att ga igenom det material jag samlat in samt att lasa in mig ytterligare. Att sitta vid skrivbordet med utsikt over Kigali och de omgivande kullarna ar inte helt fel, snappet battre an att sitta pa UB!
Har ocksa anvant tiden till att aka med Vi-projektet ut i falt, var med tva ganger forra veckan. I tisdags var vi uppe i norr, nara Byumba vid gransen till Uganda. Nar man tror att man inte kan komma langre ut i ingenstans visar det sig, gang pa gang, att det kan man visst. Vi korde langt ut, tillslut forsvann vagen och vi korde i hard terrang for att slutligen komma till en lite samling av hyddor. Runda sma hyddor med palmlov till tak. Hann knappt komma ur bilen innan ryktet gatt att en 'muzungo' var i byn. Snart stod alla, gamla som unga, och tittade med forvanad, chockad, tvivlade blick...kunde det verkligen vara en 'muzungo'? De borjade saga nagot pa kinyarwanda om och om igen. Agnes (kvinnan fran huvudkontoret som jag akt med) forklarade lungt att de sa "forsta muzungon i byn, forsta muzungon i byn". Visade sig att de hade hort talas om vita manniskor men aldrig sett nagon forr.
Var ocka i falt i torsdags, da akte vi istallet soder ut mot national parken Akagera som ligger langs den ostra gransen till Tanzania. Tyvarr borjade det sporegna, ar det regnperiod sa ar det. Regnet oste ner och grusvagen forvandlades till en enda lervalling. Landskapet skiljer sig en del fran det i norr, har ar det istallet forhallandevis platt och torrt. Hade inte regnat pa ett bra tag sa bonderna blev nu overlyckliga over en hel dags osregn. Efter att ha slirat runt med jeepen i ett antal timmar kom vi fram till den halsostation som vi skulle besoka. Har bistar Vi-projektet halsostationen med fron och redskap sa att de kan odla nyttiga vaxter som morotter, kal, lok etc. Som sedan skordas och tillagas for att slutligen delas ut till de familjer i omradet vars barn ar kroniskt undernarda. Detta omrade har tidigare varit ett av dem som fatt mest bistand da skordarna slagit fel och klimatet ar tamligen ogastvanligt. Man har dock lyckats forbattra situationen genom en lang rad jordbruksprojekt sa att majoriteten av befolkningen nu klarar att forsorja sig sjalva med mat. Tyvarr har de inte lyckats ta sig ur den extrema fattigdom de lever i, detta var ett av de varsta omraden jag varit i hittills. Finns inget sa hjartskarande som undernarda barn med svullna magar. De ar definitivt en syn man aldrig kommer att vanja sig vid!
Forutom att ga igenom material och aka i falt har jag hunnit med ett mote, med Dr. Denis Muhoza som jobbar for UNICEF. Nar man kommer till UNICEF's kontor i centrala Kigali sa blir man forst muddrad (som vit tjej slapp jag), sedan genom sokt med metalldetektor och sedan far man legitimera sig innan man slutligen far komma in till receptionen. Val dar far man lamna ifran sig sitt pass och fa ett tillfalligt besoks ID. Blev lite av ett missforstand da de fran receptionen ringde till Denis och sa att det satt en vit tjej och vantade pa honom. Han svarade da att han skulle ha ett mote med en student, dock med en man. Aterigen hade mitt fornamn forvirrat. Isa ar ju ett arabiskt mansnamn (betyder typ 'jesus'). Efter 20 minuter av forvirring loste det sig och jag fick en timmes intervju med Denis. Han visade sig vara en glad, medelalders man som tidigare arbetat som lakare. Han var bade trevlig och oppen och jag kunde darfor fraga en del mer kansliga fragor da han inte bara holl sig till den officiella versionen utan svarade arligt.
I fredags kom Anna tillbaka efter ytterligare en vecka ute i byn. Vi gick ut och at en riktig brak middag och avslutade kvallen med en ol pa balkongen. I lordags var vi ute och shoppade och lunchade pa 'Gorilla' som ar ett kant hotell med en hyfsat bra resturang. Efter det tog vi taxi hem for att vila upp oss och sedan pa kvallen sa lagade vi egen middag hemma. Blev en tidig kvall da Anna skulle aka tillbaka for ett mote redan tidigt imorse. Sa nu ar jag ensam kvar i Kigali igen. Fast helt ensam ar jag ju inte, vid lunch kommer Yusuf (chaufforen har vars brollop vi ska ga pa) och hamtar mig for att sedan aka till Agnes som bjudit hem mig pa sondagslunch. Ska bli trevligt att fa traffa hennes tre sma barn, ett ar 3 ar, ett ar 2 ar och det yngsta bara 5 manader. Agnes sjalv ar en bastant kvinna som alltid har nara till skratt.
Ska forsoka fa tid i veckan sa att jag kan uppdatera bloggen lite mer lopande. Ha det sa bra dar hemma!
Kram
Forra lordagen akte vi tillbaka till 'Kigali Memorial Center', som ligger centralt belaget mitt i staden hogt uppe pa en kulle, for att se om det forandrats nagot under de tre ar som gatt sedan vi var dar senast. Sjalva utstallningsbiten var den samma, lika obehaglig och konfronternade. Vissa delar, sarskilt de dar de visar filmsnuttar dar folk bokstavligt talat blir ihjalhackade far det att vanda sig i magen bade en och tva ganger. Av nagon anledning tvingar man sig sjalv att titta. Nar man gatt genom utstallningen som bestar av olika sektioner (en del om Rwandas historia/bakgrunden och upptakten till folkmordet, en del om sjalva folkmordet, en del om offren, en del om efterspelet, en del sarskilt tillagnad barnen samt en del som gar igenom andra folkmord i historien) sa kommer man ut pa en terass med utsikt over Kigali och de enorma massgravarna som ligger placerade pa sluttningen under. Nagot som forandrats sedan sist var att minneslunden kring gravarna nu vuxit upp, vackra blommor och gronska omgav nu gravarna och gav dem en fin inramning. I gravarna raknar man nu med att det ligger ca 300 000 individer begravda. Tre ganger Lunds befolkning. Ar otroligt svart att greppa nar man star dar pa terassen och tittar ut over det levande, myllrande Kigali att dess invanare helt oppet slaktade varandra pa gatorna har for 13 ar sedan.
En av massgravarna ar fortfarande oppen sa att anhoriga kan komma hit med sina nara och karas kvarlevor och begrava dem. Nagot som regeringen uppmuntrar saval invanare i Kigali som resten av landet att gora da man inte vill ha kvarlevor begravda i var och varannan tradgard, bakgard eller aker. Rwanda ar ju Afrikas mest tatbefolkade land och man behover utnyttja alla mark som finns att tillga.
Om man ser i stort sa ar folkmordet otroligt narvarande i folks vardag. I den enda dagliga tidningen har, New Times, finns det dagligen artiklar relaterade till folkmordet. Vi har efter att ha last tidningen nastan dagligen i over en manad kommit fram till att ca 1/3 av innehallet har att gora med nagon aspekt av folkmordet. Om man satter pa radion, saval de fransk- som engelsksprakiga kanalerna, sa pratar man standigt om de pagande rattegangarna. Detta samtidigt som regeringen foresprakar ' unity and reconciliation', nagot som genomsyrar alla uttalanden och allt myndighettsutovande. Ovanpa detta sa har man behallt manga platser dar massmord begicks intakta, saval kyrkor som skolor, och i varje by finns ett minnesplakat eller en minnesplats. Som vi upplever det blir det valdigt svart for folk att ga vidare da de standigt paminns om deras forflutna, ibland far vi en kansla av att folk slits mellan viljan att ena landet och bygga upp det pa nytta samt att hantera sitt eget trauma, sin egen sorg.
Det forflutna ar aven narvarande pa andra satt. I manga omraden ute pa landsbygden lever vad man har kallar 'the genocidal ideology' (folkmordsideologin) och fordas. Ju langre fran Kigali man kommer, ju fattigare och mindre utbildade folk ar desto storre stod finner man for den ideologi som baseras pa det 'Hutu manifest' som skrevs 1959 och som blev startskottet for de upprepade massakrerna. Vittnen som staller upp och vittnar vid Gacaca rattegangarna (den lokala formen av rattskipning, ordet gacaca betyder 'sitta i graset') hotas och dodas. Senast nu i veckan skots en man som trots upprepade hot valde att stalla upp och vittna. Da man nu ar uppe i over 800 000 misstanka sa inser ni sjalva vilket stort antal rattegangar det handlar om och att det for staten blir omojligt att ge alla vittnena det skydd de skulle behova.
Tyvarr ar det inte bara vittnen som blir offer for vald har i landet, pa den internatskola dar Anna ar utanfor Gitarama (ett omrade dar ideologin fatt sarksilt hart faste) finns det dag som natt vakter. De ar dar for att skydda saval tutsi som hutu barnen, for tutsiernas del handlar det om att det finns folk som vill avsluta vad man paborjade 1994 och for hutuernas del handlar det om hamndaktioner. Vi var medvetna om att folkmords ideologin fortfarande fanns kvar, men att det idag 13 ar senare fortfarande har en sa pass stark stallning hade vi inte forvantas oss. Att det fortfarande finns mindre rebellgrupper inne i landet som med jamna mellanrum gor raider och dodar tutsier visar pa regeringens begransade kontroll. Nagot som man desperat forsoker bekampa, ofta med militara medel. Formodligen kommer det att ta tid innan man far folk att overge den destruktiva ideologi som far dem att doda sina medmanniskor. Kanns som att det enda som pa sikt kommer att kunna radda det har landet undan nya valdsamheter ar utveckling. Att folk inte behover leva i extrem fattigdom, att de inte behover kanna sig orattvistbehandlade. En kansla som idag spas pa av det faktum att overlverare for en rad fordelar, som fri utbildning och nya bostader.
Sa tillbaka till den gagna veckan. Efter att Anna akte tillbaka ut till Gitarama i sondags sa har jag mest spenderat tiden med att pa telefon forsoka fa tag pa min kontakter pa diverse organisationer. Da folk ofta ar ute i falt och ofta maste aka med kort forvarning sa har en del moten fatt bokas om x antal ganger. Har varit smatt frustrerande att bara sitta och vanta, dels pa att situationen ska lugna ner sig sa att jag kan aka ut i lagren och dels pa att fa ha de planerade motena har i Kigali. Som tur ar ar det inte forspilld tid da jag anvander den till att ga igenom det material jag samlat in samt att lasa in mig ytterligare. Att sitta vid skrivbordet med utsikt over Kigali och de omgivande kullarna ar inte helt fel, snappet battre an att sitta pa UB!
Har ocksa anvant tiden till att aka med Vi-projektet ut i falt, var med tva ganger forra veckan. I tisdags var vi uppe i norr, nara Byumba vid gransen till Uganda. Nar man tror att man inte kan komma langre ut i ingenstans visar det sig, gang pa gang, att det kan man visst. Vi korde langt ut, tillslut forsvann vagen och vi korde i hard terrang for att slutligen komma till en lite samling av hyddor. Runda sma hyddor med palmlov till tak. Hann knappt komma ur bilen innan ryktet gatt att en 'muzungo' var i byn. Snart stod alla, gamla som unga, och tittade med forvanad, chockad, tvivlade blick...kunde det verkligen vara en 'muzungo'? De borjade saga nagot pa kinyarwanda om och om igen. Agnes (kvinnan fran huvudkontoret som jag akt med) forklarade lungt att de sa "forsta muzungon i byn, forsta muzungon i byn". Visade sig att de hade hort talas om vita manniskor men aldrig sett nagon forr.
Var ocka i falt i torsdags, da akte vi istallet soder ut mot national parken Akagera som ligger langs den ostra gransen till Tanzania. Tyvarr borjade det sporegna, ar det regnperiod sa ar det. Regnet oste ner och grusvagen forvandlades till en enda lervalling. Landskapet skiljer sig en del fran det i norr, har ar det istallet forhallandevis platt och torrt. Hade inte regnat pa ett bra tag sa bonderna blev nu overlyckliga over en hel dags osregn. Efter att ha slirat runt med jeepen i ett antal timmar kom vi fram till den halsostation som vi skulle besoka. Har bistar Vi-projektet halsostationen med fron och redskap sa att de kan odla nyttiga vaxter som morotter, kal, lok etc. Som sedan skordas och tillagas for att slutligen delas ut till de familjer i omradet vars barn ar kroniskt undernarda. Detta omrade har tidigare varit ett av dem som fatt mest bistand da skordarna slagit fel och klimatet ar tamligen ogastvanligt. Man har dock lyckats forbattra situationen genom en lang rad jordbruksprojekt sa att majoriteten av befolkningen nu klarar att forsorja sig sjalva med mat. Tyvarr har de inte lyckats ta sig ur den extrema fattigdom de lever i, detta var ett av de varsta omraden jag varit i hittills. Finns inget sa hjartskarande som undernarda barn med svullna magar. De ar definitivt en syn man aldrig kommer att vanja sig vid!
Forutom att ga igenom material och aka i falt har jag hunnit med ett mote, med Dr. Denis Muhoza som jobbar for UNICEF. Nar man kommer till UNICEF's kontor i centrala Kigali sa blir man forst muddrad (som vit tjej slapp jag), sedan genom sokt med metalldetektor och sedan far man legitimera sig innan man slutligen far komma in till receptionen. Val dar far man lamna ifran sig sitt pass och fa ett tillfalligt besoks ID. Blev lite av ett missforstand da de fran receptionen ringde till Denis och sa att det satt en vit tjej och vantade pa honom. Han svarade da att han skulle ha ett mote med en student, dock med en man. Aterigen hade mitt fornamn forvirrat. Isa ar ju ett arabiskt mansnamn (betyder typ 'jesus'). Efter 20 minuter av forvirring loste det sig och jag fick en timmes intervju med Denis. Han visade sig vara en glad, medelalders man som tidigare arbetat som lakare. Han var bade trevlig och oppen och jag kunde darfor fraga en del mer kansliga fragor da han inte bara holl sig till den officiella versionen utan svarade arligt.
I fredags kom Anna tillbaka efter ytterligare en vecka ute i byn. Vi gick ut och at en riktig brak middag och avslutade kvallen med en ol pa balkongen. I lordags var vi ute och shoppade och lunchade pa 'Gorilla' som ar ett kant hotell med en hyfsat bra resturang. Efter det tog vi taxi hem for att vila upp oss och sedan pa kvallen sa lagade vi egen middag hemma. Blev en tidig kvall da Anna skulle aka tillbaka for ett mote redan tidigt imorse. Sa nu ar jag ensam kvar i Kigali igen. Fast helt ensam ar jag ju inte, vid lunch kommer Yusuf (chaufforen har vars brollop vi ska ga pa) och hamtar mig for att sedan aka till Agnes som bjudit hem mig pa sondagslunch. Ska bli trevligt att fa traffa hennes tre sma barn, ett ar 3 ar, ett ar 2 ar och det yngsta bara 5 manader. Agnes sjalv ar en bastant kvinna som alltid har nara till skratt.
Ska forsoka fa tid i veckan sa att jag kan uppdatera bloggen lite mer lopande. Ha det sa bra dar hemma!
Kram
Friday, May 11, 2007
Antligen kommit igang!
Har antligen kommit igang pa allvar med min studie, kanns som det var pa tiden nu efter nastan en manad i landet. Hade mitt forsta mote pa UNHCR i mandags, fick da en del generell information om deras verksamhet i landet vilken jag spenderat veckan med att ga igenom infor nasta mote. I veckan som kommer skall jag forhoppningsvis lyckas traffa respresentanter for UNICEF och Save the Children vilka bada har en hel del aktiviteter ute i flyktinglagren. Vantar dock fortfarande pa att fa klartecken for att sjalv aka ut till de tva storsta lagren med kongolesiska flyktingar vilka jag fokuserar pa i min studie. Sakerhetssituationen ar namligen inte den basta for tillfallet, UNHCR personalen kan varken garantera sin egen eller besokares sakerhet. De maste lamna lagren senast kl.17.00 varje dag da de inte kan vara kvar nar morket fallit, da ar det upp till den rwandiska militarpoliserna att vakta lagrens invanare. Milisgrupperna ar mycket aktivare an vad jag forvantade mig, tydligen sa gar de in i lagren nattetid relativt ofta for att stjala mat och ta med sig unga, stridsdugliga man. Kanner just nu att det ar lika bra att avvakta, det ar inte vart att riskera livet for en uppsats skull. Har ju dessutom en manad kvar innan det ar dax att atervanda hem sa jag hoppas att det lugnat sig innan dess sa att jag atminstonne hinner besoka dem en gang innan avfard.
Forutom att jobba med uppsatsen sa har jag ocksa varit ute med Jorge (svensk-chilenaren som ar boss pa Vi-projektet) for att titta pa och utvardera deras arbete i en av sektorerna utanfor Byumba (i norr, nara gransen till Uganda). Vi besokte 3 bonder, en skola samt ett kooperativ som alla deltar i Vi-projektets aktiviteter. Denna gangen hamnade vi langt ut i bushen, och da menar jag langt, vagen var knappt en vag och folk bodde i de stereotypa lerhyddor med palmlovstak som manga forestaller sig nar man pratar om Afrika. Som tur ar har vi bra jeepar att tillga, utan dem hade det inte gatt. Terrangen ar ganska tuff da det bergiga landskapet gor att man emellanat kor vertikalt, rakt uppat. Ar ganska laskigt samtidigt som utsikten ar fantastisk, vyerna gar inte att beskriva!
Var intressant att fa se hur projektet arbetar och med egna ogon faktiskt se att det ger resultat. Bonderna tjanade nu mer pengar pga. de nya grodorna och de nya terasserna och bevattningsmetoderna. Att de blivit organiserade i grupper/kooperativ gor att de kan fa ut hogra priser for sina varor da de gar ihop och skickar in dem till Kigali dar priserna ar betydligt hogre an ute pa landsbygden. Aven kvinnorna deltar, i det kooperativ vi besokte stod de for 30 pers av totalt 50. Detta ar en aktiv strategi fran Vi-projektets sida da kvinnorna tenderar att se till att pengarna gar till familjen och barnen. Man jobbar ocksa aktivt med jamstalldhetsfragor, man forsoker starka kvinnornas roll da det traditionellt ar mannen som tar alla storre, viktiga beslut i hushallen.
Med pa var tur var den 'field officer' som ansvarar for just den sektor vi var i. Han satt brevid mig langst bak i jeepen. Han doftade, eller snarare stank av herrparfym. Fick ont i huvudet och kande mig snurrig efter bara ett par minuter. Detta ar dock inte det problem man brukar ha med dofter har, det brukar snarare vara det motsatta. Folk doftar svett har, och inte sa lite heller. Manga har inte rad med deodorant eller parfym utan man tvattar sig med vatten pa morgonen och satter sedan pa sig sina klader (vilka ofta tvattas utan tvattmedel). Anna och jag har hela tiden trott att det bara ar vi som storts av detta, men det visade sig finnas fler. Ett par uppmanande insandare i den enda dagliga rwandiska tidningen New Times har tagit upp amnet. Ar ganska intressant att man for en offentlig debatt kring folks personliga hygien! En insandare gjorde en jamforelse mellan Kigalis rena gator och valhallna parker, personen menade att om man har en sa ren och fin huvudstad sa bor val aven invanarna kunna halla sig rena och fina. Kanns skont att man inte ar den enda som tycker det ar jobbigt att komma in pa ett kontor, i en taxi eller pa en restaurang och motas av en kompakt svettodor! Det ar inte bara vi som ar klena muzungos som vi forst trodde.
Nar vi anda ar inne pa hygien omradet sa har vi nu varit utan vatten de senaste 3 dagarna. Som tur ar har vi pa Vi-projektet en egen extra tank med vatten ute pa bakgarden dit man kan ga med vattenkannorna och hamta. Det ar forst nar man sjalv tvingas slapa in allt vatten som man inser hur mycket man faktiskt anvander under en dag. Har just vant mig vid att inte ha varmvatten, men jag kommer nog aldrig att vanja mig vid att inte ha vatten alls! Vad vattenbristen beror pa vet vi inte riktigt, nagra havdar att det beror pa de kraftiga regn vi haft de senaste dagarna medan andra havdar att det beror pa de reparationer och omlaggningar av roren som just nu sker i Kigali. Hursom sa hoppas vi att vattnet ska vara tillbaka ikvall, bara att halla tummarna!
Hoppas allt ar bra dar hemma, har faktiskt haft lite hemlangtan. Saknar svenskt kott och svensk mjolk. Langtar ocksa efter min tvattmaskin, ar inte samma sak att handtvatta. Dromde t.o.m att jag var hemma i tvattstugan och proppade maskinen full! Ibland blir man forundrad over sig sjalv...
Stor kram!!!
Forutom att jobba med uppsatsen sa har jag ocksa varit ute med Jorge (svensk-chilenaren som ar boss pa Vi-projektet) for att titta pa och utvardera deras arbete i en av sektorerna utanfor Byumba (i norr, nara gransen till Uganda). Vi besokte 3 bonder, en skola samt ett kooperativ som alla deltar i Vi-projektets aktiviteter. Denna gangen hamnade vi langt ut i bushen, och da menar jag langt, vagen var knappt en vag och folk bodde i de stereotypa lerhyddor med palmlovstak som manga forestaller sig nar man pratar om Afrika. Som tur ar har vi bra jeepar att tillga, utan dem hade det inte gatt. Terrangen ar ganska tuff da det bergiga landskapet gor att man emellanat kor vertikalt, rakt uppat. Ar ganska laskigt samtidigt som utsikten ar fantastisk, vyerna gar inte att beskriva!
Var intressant att fa se hur projektet arbetar och med egna ogon faktiskt se att det ger resultat. Bonderna tjanade nu mer pengar pga. de nya grodorna och de nya terasserna och bevattningsmetoderna. Att de blivit organiserade i grupper/kooperativ gor att de kan fa ut hogra priser for sina varor da de gar ihop och skickar in dem till Kigali dar priserna ar betydligt hogre an ute pa landsbygden. Aven kvinnorna deltar, i det kooperativ vi besokte stod de for 30 pers av totalt 50. Detta ar en aktiv strategi fran Vi-projektets sida da kvinnorna tenderar att se till att pengarna gar till familjen och barnen. Man jobbar ocksa aktivt med jamstalldhetsfragor, man forsoker starka kvinnornas roll da det traditionellt ar mannen som tar alla storre, viktiga beslut i hushallen.
Med pa var tur var den 'field officer' som ansvarar for just den sektor vi var i. Han satt brevid mig langst bak i jeepen. Han doftade, eller snarare stank av herrparfym. Fick ont i huvudet och kande mig snurrig efter bara ett par minuter. Detta ar dock inte det problem man brukar ha med dofter har, det brukar snarare vara det motsatta. Folk doftar svett har, och inte sa lite heller. Manga har inte rad med deodorant eller parfym utan man tvattar sig med vatten pa morgonen och satter sedan pa sig sina klader (vilka ofta tvattas utan tvattmedel). Anna och jag har hela tiden trott att det bara ar vi som storts av detta, men det visade sig finnas fler. Ett par uppmanande insandare i den enda dagliga rwandiska tidningen New Times har tagit upp amnet. Ar ganska intressant att man for en offentlig debatt kring folks personliga hygien! En insandare gjorde en jamforelse mellan Kigalis rena gator och valhallna parker, personen menade att om man har en sa ren och fin huvudstad sa bor val aven invanarna kunna halla sig rena och fina. Kanns skont att man inte ar den enda som tycker det ar jobbigt att komma in pa ett kontor, i en taxi eller pa en restaurang och motas av en kompakt svettodor! Det ar inte bara vi som ar klena muzungos som vi forst trodde.
Nar vi anda ar inne pa hygien omradet sa har vi nu varit utan vatten de senaste 3 dagarna. Som tur ar har vi pa Vi-projektet en egen extra tank med vatten ute pa bakgarden dit man kan ga med vattenkannorna och hamta. Det ar forst nar man sjalv tvingas slapa in allt vatten som man inser hur mycket man faktiskt anvander under en dag. Har just vant mig vid att inte ha varmvatten, men jag kommer nog aldrig att vanja mig vid att inte ha vatten alls! Vad vattenbristen beror pa vet vi inte riktigt, nagra havdar att det beror pa de kraftiga regn vi haft de senaste dagarna medan andra havdar att det beror pa de reparationer och omlaggningar av roren som just nu sker i Kigali. Hursom sa hoppas vi att vattnet ska vara tillbaka ikvall, bara att halla tummarna!
Hoppas allt ar bra dar hemma, har faktiskt haft lite hemlangtan. Saknar svenskt kott och svensk mjolk. Langtar ocksa efter min tvattmaskin, ar inte samma sak att handtvatta. Dromde t.o.m att jag var hemma i tvattstugan och proppade maskinen full! Ibland blir man forundrad over sig sjalv...
Stor kram!!!
Sunday, May 6, 2007
Vi-LIFE programme
Tankte bara lite kort beratta om den svenska NGO, Vi-LIFE programme, som vi bor pa da flera av er dar hemma fragat om vad det egentligen ar de sysslar med.
Just Vi-LIFE bestar av ett samarbete mellan 'Swedish Cooperative Centre' och 'Vi Agroforestry'. LIFE star for 'Livelihood Improvement through Farmers' Empowerment'. Programmets mal ar att bidra till skpandet av en hallbarutveckling vilken samtidigt minskar fattigdomen i de distrikt dar man ar verksam (for nuvarande totalt 5 distrikt i Rwanda). I varje distrikt dar man i dag ar verksam raknar man med att 1 200-1 500 hushall deltar och malet ar att man 2008 ska ha natt ut till minst 25 000 hushall.
Det organisationen gor rent konkret for dessa smabonder ar att man introducerar nya grodor och tekniker (sustainable agroforestry technologies) for att darigenom forbattra kvaliten pa samt oka skorden for att i sin tur kunna oka avkastningen. Man ar ocksa noggrann med att inkludera kvinnor och barn i arbetet sa att de aktivt kan delta och atnjuta resultaten.
Man har ocksa under 2006 paborjat arbetet med att bygga upp "finansiell service" ute i byarna da de, som jag tidigare skrivit, inte har tillgang till de banker som finns i de storre staderna. Hittills har projektet rullat pa bra och man har kommit igang med att fa bonderna att saval lana som spara. Nagot de var ytterst tveksamma gentemot i starten da det i Rwanda inte finns en kultur av att lagga undan pengar och spara. Fattigdomen har tvingat manniskor att leva for dagen, man har inte helt enkelt kunnat eller velat spara for framtiden.
Vi-LIFE beskriver sig sjalva med foljande ord;
Vision
" A green cover that is ecologically sustainable and offering good living conditions for resource poor families through rational management of natural resources in Rwanda as part of the Great Lakes Region"
Mission
"To make agroforestry and local business development a cornerstone of economic growth as a means to reduce poverty and improve living standards of small-scale farmers"
The output Vi-LIFE hopes to achieve
- Increase on farm tree cover for firewood and wood products through application of agroforestry technologies
- Increased and diversified food supply through application of agroforestry technologies
- Improved nutritional status
- Improved farmers utilization of agroforestry products
- Increased and divirsified production of marketable agroforestry products
-Improved capacity of farmers in accessing market information and developing markets
- Democratic member based organization strengthened and functional
- Mainstreaming gender issues and HIV/AIDS
- Improved financial services provided to partner civil society organizations
Sa nu vet ni lite mer om vad de sysslar med har pa Vi-LIFE. Ska aka ivag och ata lunch nere i centrum innan Anna sedan tar den lilla minibussen (i vilken de trycker in minst 18 pers) till Gitarama.
Kram till er alla!
Just Vi-LIFE bestar av ett samarbete mellan 'Swedish Cooperative Centre' och 'Vi Agroforestry'. LIFE star for 'Livelihood Improvement through Farmers' Empowerment'. Programmets mal ar att bidra till skpandet av en hallbarutveckling vilken samtidigt minskar fattigdomen i de distrikt dar man ar verksam (for nuvarande totalt 5 distrikt i Rwanda). I varje distrikt dar man i dag ar verksam raknar man med att 1 200-1 500 hushall deltar och malet ar att man 2008 ska ha natt ut till minst 25 000 hushall.
Det organisationen gor rent konkret for dessa smabonder ar att man introducerar nya grodor och tekniker (sustainable agroforestry technologies) for att darigenom forbattra kvaliten pa samt oka skorden for att i sin tur kunna oka avkastningen. Man ar ocksa noggrann med att inkludera kvinnor och barn i arbetet sa att de aktivt kan delta och atnjuta resultaten.
Man har ocksa under 2006 paborjat arbetet med att bygga upp "finansiell service" ute i byarna da de, som jag tidigare skrivit, inte har tillgang till de banker som finns i de storre staderna. Hittills har projektet rullat pa bra och man har kommit igang med att fa bonderna att saval lana som spara. Nagot de var ytterst tveksamma gentemot i starten da det i Rwanda inte finns en kultur av att lagga undan pengar och spara. Fattigdomen har tvingat manniskor att leva for dagen, man har inte helt enkelt kunnat eller velat spara for framtiden.
Vi-LIFE beskriver sig sjalva med foljande ord;
Vision
" A green cover that is ecologically sustainable and offering good living conditions for resource poor families through rational management of natural resources in Rwanda as part of the Great Lakes Region"
Mission
"To make agroforestry and local business development a cornerstone of economic growth as a means to reduce poverty and improve living standards of small-scale farmers"
The output Vi-LIFE hopes to achieve
- Increase on farm tree cover for firewood and wood products through application of agroforestry technologies
- Increased and diversified food supply through application of agroforestry technologies
- Improved nutritional status
- Improved farmers utilization of agroforestry products
- Increased and divirsified production of marketable agroforestry products
-Improved capacity of farmers in accessing market information and developing markets
- Democratic member based organization strengthened and functional
- Mainstreaming gender issues and HIV/AIDS
- Improved financial services provided to partner civil society organizations
Sa nu vet ni lite mer om vad de sysslar med har pa Vi-LIFE. Ska aka ivag och ata lunch nere i centrum innan Anna sedan tar den lilla minibussen (i vilken de trycker in minst 18 pers) till Gitarama.
Kram till er alla!
Saturday, May 5, 2007
Nyfunna vanner
Att jag inte skrivit pa ett tag beror dels pa att internet inte fungerat och dels pa att vi varit mer eller mindre sjuka den senaste veckan. For Annas del borjade det med plotslig feber for exakt en vecka sedan, nar febern inte gav med sig sa begav vi oss pa sondagen till en privatklinik i centrala Kigali. Dar konstaterade lakaren efter ett blodprov att hon hade tyfoid! Inte kul alls. Vi ringde genast upp Annas mamma som sjalv ar lakare och hon berattade da att man INTE kan se om man har tyfoid eller ej genom ett blodprov, man maste gora en odling. Sa det var bara att traska ivag till narmaste sjukhus, King Faisal som ar landets storsta och basta, vilket rakar ligga langre ner pa gatan dar vi bor. Nya tester gjordes och efter 4 dagar kom sa provsvaren. Vid det har laget madde Anna mycket battre sa vi hade redan insett att det dar med tyfoid var det inte tal om. Var anda en stor lattnad att fa det svart pa vitt.
Som jag namnt tidigare sa stotte vi pa nagra amerikaner pa vart lokala pizza hak (ja, det finns numera en "pizzeria" i Kigali!) for nan vecka sedan som erbjod oss att folja med ut och titta pa nar de tranar den rwandiska militaren infor deras AU uppdrag i Darfur. Efter en del planerande och godkannande fran deras chef sa kom vi sa antligen ivag i torsdags. De skickade in sin chauffor, Uzziel, som hamtade oss i lobbyn pa Novotel (ett av Kigalis battre hotell som ligger granne med NGO'n dar vi bor). Sedan korde vi i ca 1,5-2 timmar rakt soder ut fran Kigali, riktigt vart vi akte vet vi inte da de flesta i landet inte kanner till basen (Gako) sa vill de garna halla det sa. Men vi vet att vi var ganska nara gransen till Burundi.
Val pa plats sa motte var kontakt B oss, han ar lieutenant colonel i den amerikanska armen och ar till vardags stationerad i Tyskland. Det visade sig namligen att de tre mannen vi stott pa alla var amerikanska militarer, utskickade av forsvarsdepartementet for att som det sjalva uttryckde det: "skanska legitimitet till det privata foretag som hyrts in for att genomfora utbildningen". Det var alltsa inte sjalva amerikanska armen som utforde uppdraget utan det var utlagt pa ett privat foretag vid namn ACOTA. Just den dagen vi var dar sa holl de pa med slutovningen for de officerare som de under de gagna tva veckorna tranat i vad det kallar "commander training". De ar 25 man vilka ska leda den 51;a battalionen val pa plats i Darfur.
Nar vi anlande var de i fullgang med en datorsimulering av hur en dag i falt i Darfur kan se ut, huvudpoangen var att trana deras formaga att halla manga bollar i luften samtidigt (multi tasking). Det gick sadar. Tydligen sa aterfinner man samma problem inom militaren som resten av samhallet, de hiearkiska strukturerna sitter hart i, ingen vill ta beslut pa egenhand utan det skickas alltid vidare till den med det yttersta ansvaret. Nagot som inte funkar i en militar operation som denna, alla beslut kan inte fattas av 'the battle chief'. Som tur ar har de ett par manader av traning till framfor sig, fragan ar bara om det racker for att bryta ner de radande strukturerna. For som en annan av amerikanerna,H, sa; "om de hade skickats i vag imorgon hade det gatt at helvete, de ar langt fran redo for sin kravande uppgift".
Vi hann dock inte vara pa basen en lang stund innan ryktet gatt att vi var dar, sa den hogste rwandiske majoren som ansvarar for hela anlaggningen kallade oss till sig. Vi fick forst vanta den obligatoriska kvarten (maste ju visa vem som bestammer) innan vi till slut slapptes in pa hans kontor. Han synade oss fran topp till ta och fragade ut oss om vart vi kom ifran, vad vi gjorde i Rwanda, varfor vi var sa intresserade av landet etc. etc. Detta trots att vi redan fatt klartecken att vara dar. Tillslut kom han till slutsatsen att vi inte utgjorde ett sakerhetshot sa lange vi lovade att inte ta nagra bilder eller fora kanslig information vidare. Vi lovade pa heder och samvete och fick sedan aterga till att delta i utbildningen.
Efter 4 timmar av simulering och sedan noggrann genomgang av alla fel och brister (aven det som de gjorde ratt togs sjalvfallet upp) var det sa dax for en lite avskedsfest da dels de amerikanska militarerna vi lart kanna samt en del av de f.d. soldaterna som arbetade for det privata foretaget, ACOTA, skulle aka hem. Talt hade spants upp pa ett litet granomrade pa basen och stolar vad uppstallda, vi placerades bakom majoren och B. Alla typer av rwandisk ol serverades samt grillat getkott pa pinne. Talen avloste varandra, medaljer och utmarkelser delades ut. Alla inklusive jag och Anna (formodligen mest pga. det faktum att vi var de enda kvinnorna som besokt basen pa ett bra tag!) blev tackade for sina insatser. Nar olen val flodat ett tag och rwandierna borjade bli i gasen sa akte kamerorna fram, vet inte hur manga kort som togs dar Anna och jag fick posera med olika soldater men manga blev det. Om B mailar nagra av dem kanske jag kan fa tillatelse att lagga ut dem pa bloggen, far se hur det blir.
Nar det borjade skymma var det sa dax att hoppa in i jeepen och aka tillbaka till Kigali. Pa dit vagen hade Anna och jag noterat att de lokala barnen sprang fram till bilen och holl ut handerna och gjorde honor. Vi trodde sjalvfallet att de ville ha pengar. Pa hemvagen fick vi sa beteendet forklarat. Amerikanarna hade anda sedan de anlant delat ut brod pa morgonen pa vag till basen och godis pa vagen hem pa kvallen. Vet inte hur manga kilo med karameller vi delade ut pa vagen hem, aven da det hunnit bli becksvart sa stod barnen pa pass vid vagen och vantade pa oss. Var underbart att se deras breda leenden da de fick karamellerna!
I fredags gav vi oss ocksa ut i falt men denna gangen med Vi-life programme (den svenska NGO'n vi bor pa). Vi akte norrut mot Byumba som ligger ca 1 mil fran gransen till Uganda och som ligger uppe pa valdigt hog hojd. Fick faktiskt svindel emellan at da den fantastiska utsiken verkligen tar andan ur en! Den hoga hojden gor ocksa att klimatet skiftar, liksom vegetationen och djurlivet. Det ar betydligt kallare an i ex. Kigali sa det vara bara att bylsa pa sig med varm fleecetroja. Det vi skulle gora var att kontrollera hur det gatt med de lokala tradplanternings-projekt som lokala bonder och skolbarn deltar i. Nar vi skumpat omkring i ca 2 timmar i jeepen och svischat forbi alla checkpoints (man behover inte stanna vid vagsparrarna om man har en vit bilskylt som borjar INT, dvs. att man tillhor en internationell NGO) sa steg vi antligen ur bilen. Vi var vimmelkantiga av den hoga hojden och den skumpiga farden men sa fort vi fick andats in den kalla, friska luften kandes det battre.
Den forsta familjen vi besokte bodde i ett par sma lerhus ihop med sina getter, barnen hade aldrig forr sett en 'muzungo' och till en borjan var det faktiskt riktigt radda for oss. De spang och gomde sig bakom sina foraldrar, buskar och bananpalmer. Men allt erftersom vi varit dar ett tag sa vagade de sig fram och tillslut fick vi tom ta bilder av dem. Nar vi sedan visade bilderna vi tagit med vara digitalakameror blev de valdigt forundrade. Hur hade de hamnat i kameran?
Vi stannande ocksa till pa den lokala skolan och barnen flockades kring jeepen, de var alla nyfikna och de tog mer mod till sig nu nar de var i grupp. De kom fram och fragade vad vi hette, mycket langre an sa strackte sig inte konversationen da de blev injagade av en lararinna med en hemsk pekpinne som hon inte verkade radd for att anvanda. Efter att ha akt omkring ute i bushen sa korde vi inom Byumba for att kopa kott och farsk mjolk innan vi styrde tillbaka till Kigali.
Pa kvallen motte vi sedan upp med vara nyvunna amerikanska vanner och at middag pa en kinarestaurang (finns tydligen totalt 3 kinarestauranger i landet)belagen pa sjatte vaningen i ett ofardigt hoghus. Tydligen har de borjat med att fardigstalla det uppifran for att sedan ga nerat. Sag valdigt spoklikt ut da allt forutom bara sjalva restaurangen var en byggarbetsplats med cementblock och byggstallningar. Utsikten och maten var dock superb.
Imorse gick vi sa upp till amerikanarnas hotell (Novotel) for att ata en sista frukost ihop innan de sedan skulle flyga hem vid lunchtid. Var utsokt gott med frukostbuffe da vi vant oss vid lokal yoghurt och kokta agg. Lite lyx maste man ju unna sig...Innan vi akte med dem till flygplatsen for att saga hej da sa han vi med en tur till marknaden (de ville spendera sina sista rwandiskafranc) och jag och Anna var inte samre vi. Blev en vaska och en sjal och lite masker for min del och orhangen och halsband for Anna.
Nu blaser det upp till varsta stormen har sa det ar nog bast att stanga av datorn, hoppas alla ni dar hemma har det bra och att varen visar sig fran sin basta sida!
Stor kram fran ett blasigt, stormigt och ruggigt Kigali
Som jag namnt tidigare sa stotte vi pa nagra amerikaner pa vart lokala pizza hak (ja, det finns numera en "pizzeria" i Kigali!) for nan vecka sedan som erbjod oss att folja med ut och titta pa nar de tranar den rwandiska militaren infor deras AU uppdrag i Darfur. Efter en del planerande och godkannande fran deras chef sa kom vi sa antligen ivag i torsdags. De skickade in sin chauffor, Uzziel, som hamtade oss i lobbyn pa Novotel (ett av Kigalis battre hotell som ligger granne med NGO'n dar vi bor). Sedan korde vi i ca 1,5-2 timmar rakt soder ut fran Kigali, riktigt vart vi akte vet vi inte da de flesta i landet inte kanner till basen (Gako) sa vill de garna halla det sa. Men vi vet att vi var ganska nara gransen till Burundi.
Val pa plats sa motte var kontakt B oss, han ar lieutenant colonel i den amerikanska armen och ar till vardags stationerad i Tyskland. Det visade sig namligen att de tre mannen vi stott pa alla var amerikanska militarer, utskickade av forsvarsdepartementet for att som det sjalva uttryckde det: "skanska legitimitet till det privata foretag som hyrts in for att genomfora utbildningen". Det var alltsa inte sjalva amerikanska armen som utforde uppdraget utan det var utlagt pa ett privat foretag vid namn ACOTA. Just den dagen vi var dar sa holl de pa med slutovningen for de officerare som de under de gagna tva veckorna tranat i vad det kallar "commander training". De ar 25 man vilka ska leda den 51;a battalionen val pa plats i Darfur.
Nar vi anlande var de i fullgang med en datorsimulering av hur en dag i falt i Darfur kan se ut, huvudpoangen var att trana deras formaga att halla manga bollar i luften samtidigt (multi tasking). Det gick sadar. Tydligen sa aterfinner man samma problem inom militaren som resten av samhallet, de hiearkiska strukturerna sitter hart i, ingen vill ta beslut pa egenhand utan det skickas alltid vidare till den med det yttersta ansvaret. Nagot som inte funkar i en militar operation som denna, alla beslut kan inte fattas av 'the battle chief'. Som tur ar har de ett par manader av traning till framfor sig, fragan ar bara om det racker for att bryta ner de radande strukturerna. For som en annan av amerikanerna,H, sa; "om de hade skickats i vag imorgon hade det gatt at helvete, de ar langt fran redo for sin kravande uppgift".
Vi hann dock inte vara pa basen en lang stund innan ryktet gatt att vi var dar, sa den hogste rwandiske majoren som ansvarar for hela anlaggningen kallade oss till sig. Vi fick forst vanta den obligatoriska kvarten (maste ju visa vem som bestammer) innan vi till slut slapptes in pa hans kontor. Han synade oss fran topp till ta och fragade ut oss om vart vi kom ifran, vad vi gjorde i Rwanda, varfor vi var sa intresserade av landet etc. etc. Detta trots att vi redan fatt klartecken att vara dar. Tillslut kom han till slutsatsen att vi inte utgjorde ett sakerhetshot sa lange vi lovade att inte ta nagra bilder eller fora kanslig information vidare. Vi lovade pa heder och samvete och fick sedan aterga till att delta i utbildningen.
Efter 4 timmar av simulering och sedan noggrann genomgang av alla fel och brister (aven det som de gjorde ratt togs sjalvfallet upp) var det sa dax for en lite avskedsfest da dels de amerikanska militarerna vi lart kanna samt en del av de f.d. soldaterna som arbetade for det privata foretaget, ACOTA, skulle aka hem. Talt hade spants upp pa ett litet granomrade pa basen och stolar vad uppstallda, vi placerades bakom majoren och B. Alla typer av rwandisk ol serverades samt grillat getkott pa pinne. Talen avloste varandra, medaljer och utmarkelser delades ut. Alla inklusive jag och Anna (formodligen mest pga. det faktum att vi var de enda kvinnorna som besokt basen pa ett bra tag!) blev tackade for sina insatser. Nar olen val flodat ett tag och rwandierna borjade bli i gasen sa akte kamerorna fram, vet inte hur manga kort som togs dar Anna och jag fick posera med olika soldater men manga blev det. Om B mailar nagra av dem kanske jag kan fa tillatelse att lagga ut dem pa bloggen, far se hur det blir.
Nar det borjade skymma var det sa dax att hoppa in i jeepen och aka tillbaka till Kigali. Pa dit vagen hade Anna och jag noterat att de lokala barnen sprang fram till bilen och holl ut handerna och gjorde honor. Vi trodde sjalvfallet att de ville ha pengar. Pa hemvagen fick vi sa beteendet forklarat. Amerikanarna hade anda sedan de anlant delat ut brod pa morgonen pa vag till basen och godis pa vagen hem pa kvallen. Vet inte hur manga kilo med karameller vi delade ut pa vagen hem, aven da det hunnit bli becksvart sa stod barnen pa pass vid vagen och vantade pa oss. Var underbart att se deras breda leenden da de fick karamellerna!
I fredags gav vi oss ocksa ut i falt men denna gangen med Vi-life programme (den svenska NGO'n vi bor pa). Vi akte norrut mot Byumba som ligger ca 1 mil fran gransen till Uganda och som ligger uppe pa valdigt hog hojd. Fick faktiskt svindel emellan at da den fantastiska utsiken verkligen tar andan ur en! Den hoga hojden gor ocksa att klimatet skiftar, liksom vegetationen och djurlivet. Det ar betydligt kallare an i ex. Kigali sa det vara bara att bylsa pa sig med varm fleecetroja. Det vi skulle gora var att kontrollera hur det gatt med de lokala tradplanternings-projekt som lokala bonder och skolbarn deltar i. Nar vi skumpat omkring i ca 2 timmar i jeepen och svischat forbi alla checkpoints (man behover inte stanna vid vagsparrarna om man har en vit bilskylt som borjar INT, dvs. att man tillhor en internationell NGO) sa steg vi antligen ur bilen. Vi var vimmelkantiga av den hoga hojden och den skumpiga farden men sa fort vi fick andats in den kalla, friska luften kandes det battre.
Den forsta familjen vi besokte bodde i ett par sma lerhus ihop med sina getter, barnen hade aldrig forr sett en 'muzungo' och till en borjan var det faktiskt riktigt radda for oss. De spang och gomde sig bakom sina foraldrar, buskar och bananpalmer. Men allt erftersom vi varit dar ett tag sa vagade de sig fram och tillslut fick vi tom ta bilder av dem. Nar vi sedan visade bilderna vi tagit med vara digitalakameror blev de valdigt forundrade. Hur hade de hamnat i kameran?
Vi stannande ocksa till pa den lokala skolan och barnen flockades kring jeepen, de var alla nyfikna och de tog mer mod till sig nu nar de var i grupp. De kom fram och fragade vad vi hette, mycket langre an sa strackte sig inte konversationen da de blev injagade av en lararinna med en hemsk pekpinne som hon inte verkade radd for att anvanda. Efter att ha akt omkring ute i bushen sa korde vi inom Byumba for att kopa kott och farsk mjolk innan vi styrde tillbaka till Kigali.
Pa kvallen motte vi sedan upp med vara nyvunna amerikanska vanner och at middag pa en kinarestaurang (finns tydligen totalt 3 kinarestauranger i landet)belagen pa sjatte vaningen i ett ofardigt hoghus. Tydligen har de borjat med att fardigstalla det uppifran for att sedan ga nerat. Sag valdigt spoklikt ut da allt forutom bara sjalva restaurangen var en byggarbetsplats med cementblock och byggstallningar. Utsikten och maten var dock superb.
Imorse gick vi sa upp till amerikanarnas hotell (Novotel) for att ata en sista frukost ihop innan de sedan skulle flyga hem vid lunchtid. Var utsokt gott med frukostbuffe da vi vant oss vid lokal yoghurt och kokta agg. Lite lyx maste man ju unna sig...Innan vi akte med dem till flygplatsen for att saga hej da sa han vi med en tur till marknaden (de ville spendera sina sista rwandiskafranc) och jag och Anna var inte samre vi. Blev en vaska och en sjal och lite masker for min del och orhangen och halsband for Anna.
Nu blaser det upp till varsta stormen har sa det ar nog bast att stanga av datorn, hoppas alla ni dar hemma har det bra och att varen visar sig fran sin basta sida!
Stor kram fran ett blasigt, stormigt och ruggigt Kigali
Saturday, April 28, 2007
Ungt land, ung elit
Blev en sen start pa dagen, gav oss sjalva sovmorgon och gick inte upp forrens vid 08.30 (vanligtvis gar vi upp vid 05.30). Forklaringen ar att vi inte kom i sang forrens vid 12 tiden i gar (var vanliga sangtid ar ju 21) da vi var ute och at med Herbert. Att vi kom upp sent gjorde inte sa mycket da det i dag var "allman samhallstjanst" vilket innebar att alla (oberoende av position) slapper vad de har for handerna och gar ut for att gora samhallsnyttigt arbete. Det kan vara allt fran att plocka skrap eller klippa gras till mer anstrangande saker, Yoseph var chauffor skulle tex. ut med sina grannar och bygga terrasser for att forhindra jorderosion. Denna typ av kollektivt arbete sker en gang i manaden, alltid pa en helg, sa da stanger alla inrattningar mellan 07-12 da arbetet pagar. Hela samhallet avstannar under formiddagen innan aktiviteten kommer igang igen pa eftermiddagen.
Middagen igar at vi pa en popular restaurang som heter "Ledgend" vilken har en terass fran vilken man kan se ut over majoriteten av de kullar som utgor Kigali. Efter en god middag med intressanta diskussioner om Rwandas "da", "nu" och framtid sa akte vi pa hemvagen inom till en av Herberts barndomsvanner, lat oss kalla honom F, som han vaxte upp med i Uganda. Visade sig namligen att Herbert under sin barndom i exil umgicks med flera i den innersta kretsen kring president Kagame, inklusive Paul sjalv. Detta gjorde det sarskilt intressant att diskutera Rwandas framtid med dessa man.
F visade sig namligen vara en av de rikaste mannen i landet, samtidigt som han ar en av dem som star presidenten narmast. Nar vi kom hem till honom (han bodde i ett palats liknande hus) sa mottes vi av tva enorma schaffrar, detta i ett land dar i princip enbart vita har hund (samtliga hundar skots efter folkmordet da de tenderade att ata pa liken). Han forklarade att de inte enbart var for beskydd utanfor att han tyckte de var vackra varelser, det var forsta gangen jag nagonsin hort en rwandier saga nagot positivt om en hund! Val dar sa bjods vi in att sitta ner, vi fick ett glas vin och sedan sa tittade vi pa den direktsanda presskonferensen med Kagame (han ger en i manaden som sands pa basta sandningstid pa fredagskvallar). Jag fragade dem om de tror at Kagame kommer att kunna avsaga sig makten i framtiden och om det finns nagon som kan axla hans mantel. De svarade bada att de var overtygade om att han skulle stalla upp till omval (han ar nu inne pa sin forsta 7 ars period, sa han kan stalla upp till omval och sitta en mandatperiod till pa ytterligare 7 ar) men att han sedan kommer att stiga tillbaka men att han kommer att finnas kvar i kulisserna. Vem som skulle kunna eftertrada honom ville de inte saga men de menade pa att det finns ett par kandidater, folk som borjat visa prov pa gott ledarskap som Kagame tagit under sin vinge.
De berattade ocksa att Kagame ar en extremt hard man, han accepterar misstag men efter tre stycken sa aker man ut. Folk i hans narhet ar faktiskt radda for honom! Nagot som at svart att tro nar man traffar honom, han ger ett valdigt lungt och tillbakadraget intryck. Att han ar sa hard (men rattivs enligt dem) forklarade de delvis med att Rwanda idag ar ett forhallandevis ungt land i det avseende att det styrs av en ung elit dar majoriteten ar mellan 30-40 ar gamla. Herbert tog upp en sedel och pekade pa riksbankschefens underskrift, han berattade att hon var en yngre syster till en av hans vanner fran Uganda och att hon var 27 nar hon tilltradde pa posten. For att fa en sa pass ung nation att fungera kravs disciplin, i alla fall om man ska tro vara nyvunna vanner.
Aven om de till storsta delen talade i positiva ordalag om Rwandas framtid sa menade de att det trots allt finns utrymme for nytt vald att blossa upp. Detta da de finns missnoje fran saval tutsi som hutu sidan. Tutsierna som inte har samma formaner langre och hutuerna som fortfarande utgor majoriteten av de fattiga (samt de extremt fattiga) trots alla forsok till reformer. Emellanat lat det nastan pa dem som att det bara var en tidsfraga innan valdet kommer att blossa upp igen, fragan blir inte om utan snarare hur omfattande det kommer att bli. De uttryckte dock en viss, svag forhoppning om att missnojet skulle kunna fangas upp pa ett tidigt stadium och dar med losas pa fredlig vag. Utan vald. Men det verkade inte som de var beredda att hoppas for mycket, vilket ar forstaligt om man ser tillbaka i historien.
Det var allt for nu, lovar att fortsatta rapportera sa gott det gar (strommen kommer och gar lite hur som for tillfallet).
Ha det bra och ta hand om er!
Kram
Middagen igar at vi pa en popular restaurang som heter "Ledgend" vilken har en terass fran vilken man kan se ut over majoriteten av de kullar som utgor Kigali. Efter en god middag med intressanta diskussioner om Rwandas "da", "nu" och framtid sa akte vi pa hemvagen inom till en av Herberts barndomsvanner, lat oss kalla honom F, som han vaxte upp med i Uganda. Visade sig namligen att Herbert under sin barndom i exil umgicks med flera i den innersta kretsen kring president Kagame, inklusive Paul sjalv. Detta gjorde det sarskilt intressant att diskutera Rwandas framtid med dessa man.
F visade sig namligen vara en av de rikaste mannen i landet, samtidigt som han ar en av dem som star presidenten narmast. Nar vi kom hem till honom (han bodde i ett palats liknande hus) sa mottes vi av tva enorma schaffrar, detta i ett land dar i princip enbart vita har hund (samtliga hundar skots efter folkmordet da de tenderade att ata pa liken). Han forklarade att de inte enbart var for beskydd utanfor att han tyckte de var vackra varelser, det var forsta gangen jag nagonsin hort en rwandier saga nagot positivt om en hund! Val dar sa bjods vi in att sitta ner, vi fick ett glas vin och sedan sa tittade vi pa den direktsanda presskonferensen med Kagame (han ger en i manaden som sands pa basta sandningstid pa fredagskvallar). Jag fragade dem om de tror at Kagame kommer att kunna avsaga sig makten i framtiden och om det finns nagon som kan axla hans mantel. De svarade bada att de var overtygade om att han skulle stalla upp till omval (han ar nu inne pa sin forsta 7 ars period, sa han kan stalla upp till omval och sitta en mandatperiod till pa ytterligare 7 ar) men att han sedan kommer att stiga tillbaka men att han kommer att finnas kvar i kulisserna. Vem som skulle kunna eftertrada honom ville de inte saga men de menade pa att det finns ett par kandidater, folk som borjat visa prov pa gott ledarskap som Kagame tagit under sin vinge.
De berattade ocksa att Kagame ar en extremt hard man, han accepterar misstag men efter tre stycken sa aker man ut. Folk i hans narhet ar faktiskt radda for honom! Nagot som at svart att tro nar man traffar honom, han ger ett valdigt lungt och tillbakadraget intryck. Att han ar sa hard (men rattivs enligt dem) forklarade de delvis med att Rwanda idag ar ett forhallandevis ungt land i det avseende att det styrs av en ung elit dar majoriteten ar mellan 30-40 ar gamla. Herbert tog upp en sedel och pekade pa riksbankschefens underskrift, han berattade att hon var en yngre syster till en av hans vanner fran Uganda och att hon var 27 nar hon tilltradde pa posten. For att fa en sa pass ung nation att fungera kravs disciplin, i alla fall om man ska tro vara nyvunna vanner.
Aven om de till storsta delen talade i positiva ordalag om Rwandas framtid sa menade de att det trots allt finns utrymme for nytt vald att blossa upp. Detta da de finns missnoje fran saval tutsi som hutu sidan. Tutsierna som inte har samma formaner langre och hutuerna som fortfarande utgor majoriteten av de fattiga (samt de extremt fattiga) trots alla forsok till reformer. Emellanat lat det nastan pa dem som att det bara var en tidsfraga innan valdet kommer att blossa upp igen, fragan blir inte om utan snarare hur omfattande det kommer att bli. De uttryckte dock en viss, svag forhoppning om att missnojet skulle kunna fangas upp pa ett tidigt stadium och dar med losas pa fredlig vag. Utan vald. Men det verkade inte som de var beredda att hoppas for mycket, vilket ar forstaligt om man ser tillbaka i historien.
Det var allt for nu, lovar att fortsatta rapportera sa gott det gar (strommen kommer och gar lite hur som for tillfallet).
Ha det bra och ta hand om er!
Kram
Friday, April 27, 2007
Mote med utbildningsministern, ingen hit!
Imorse hade Anna ett mote med utbildningsministern for att en gang for alla reda ut forvirringen kring de intyg som hon maste ha for att fa lov att vara med och studera barnen i skolan. Ministern och hans "deputy" visade sig vara tva medelalders, sliskiga gubbar vilka alskade att demonstrera sin makt. De ifragasatte eller avfardade i princip allt vi sa pa ett tamligen nonchalant satt. Vi insag att det inte var lage att saga emot om Anna skulle fa den info hon behovde sa det var bara for oss att le och spela med. De synade oss fran topp till ta och flortade ogenerat trots sina vigselringar, kan man saga natt mer an bara "suck"? Motet gick trots allt bra och nu ska Anna bara fixa ett papper fran rektorn pa skolan som hon sedan lamnar till ministern, sen ska allt vara lost. Hoppas vi. Har vet man aldrig riktigt...
Ikvall ska vi ga ut och ata med Herbet, en rwandier som jobbar for Unicef i New York men som nu ar tillbaka i Rwanda efter ett antal ar i exil (17 av dem i Danmark!). Han har levt det mesta av sitt liv i Uganda, Danmark och Skottland men nu nar han har chansen vill han, likt manga andra valutbildade rwandier i exil, atervanda och hjalpa till med ateruppbyggnaden av landet. For som han sa idag: "Denmark do not need me, Rwanda does".
Herbert ska forsoka hjalpa mig att boka ett mote med Unicefs chef har i Rwanda i borjan pa nasta vecka. Nagot som kan vara av intresse for min uppsats da en del av min tes bygger pa att det ar bristen pa alternativa framtidsutsikter och aktiviteter som gor att milisgrupperna kan ga in och rekrytera (frivilliga) barn och unga i flyktinglagren. Nagot som i sin tur hammar UNHCRs utsikter for att verka konflikthammande. Enligt Herbert jobbar Unicef med att motverka detta ute i lagren, sa det ska bli intressant att hora mer om deras aktiviteter.
Nu ska vi gora oss i ordning infor kvallens utgang, ha det bra alla!
Kram kram
Ikvall ska vi ga ut och ata med Herbet, en rwandier som jobbar for Unicef i New York men som nu ar tillbaka i Rwanda efter ett antal ar i exil (17 av dem i Danmark!). Han har levt det mesta av sitt liv i Uganda, Danmark och Skottland men nu nar han har chansen vill han, likt manga andra valutbildade rwandier i exil, atervanda och hjalpa till med ateruppbyggnaden av landet. For som han sa idag: "Denmark do not need me, Rwanda does".
Herbert ska forsoka hjalpa mig att boka ett mote med Unicefs chef har i Rwanda i borjan pa nasta vecka. Nagot som kan vara av intresse for min uppsats da en del av min tes bygger pa att det ar bristen pa alternativa framtidsutsikter och aktiviteter som gor att milisgrupperna kan ga in och rekrytera (frivilliga) barn och unga i flyktinglagren. Nagot som i sin tur hammar UNHCRs utsikter for att verka konflikthammande. Enligt Herbert jobbar Unicef med att motverka detta ute i lagren, sa det ska bli intressant att hora mer om deras aktiviteter.
Nu ska vi gora oss i ordning infor kvallens utgang, ha det bra alla!
Kram kram
Thursday, April 26, 2007
Hog hojd, lite vatten och ingen mat...ingen bra kombo!
Akte i gar ut med en av Vi-projektets lokalanstallda, Peace, for att vara med nar hon skulle utbilda en grupp bonder i det banksystem som de ar igang med att bygga upp. De stora bankerna ger namligen inte lan under en viss summa och for bondernas del handlar det snarare om kronor och oren och inte ens hundralappar. Vi akte pa minst sagt skumpiga vagar, regnperioden har ju gjort sitt, och nar vi antligen kom fram kandes det som samtliga organ i kroppen bytt plats. Sena som vi var, snarare regel an undantag har, sa hade de redan satt igang utbildningen och vi slog oss ner pa en hard trabank i byns skolaula.
Dar blev vi sittande de kommande 4 timmarna, Peace oversatte for mig och forklarade i stora drag hur banksystemet med microlan fungerar. Nar jag efter 4 timmar i det instangda rummet, utan vatten och mat, reste mig sa svartnade det for ogonen. Jag hade svimmat. Nasta sak jag minns ar hur benen inte bar...tillsist vaknade jag till liv igen ute pa ett tygskynke i graset. Formodligen berodde de pa brist pa mat och vatten och den hoga hojd vi befann oss pa, byn lag bra mycket hogre upp an Kigali som jag nu ar van vid.
I byn vi var i hade de inte sett en 'muzungo' pa ett bra tag och alla kom for att titta och vissa tog mod till sig att komma fram och halsa. Alla blev valdigt nervosa nar jag plotsligt utan forvarning sjonk ihop. De kom fram och pysslade om mig, gav mig bananer och vatten. Nar jag val kvicknat till fick jag ga in i den fullpackade aulan och halla ett improviserat tal dar jag tackade for att jag fick delta i deras traning och att jag onskade dem alla lycka till i framtiden. De verkade alla lattade over att den enda muzungo som hittills besokt byn i ar kom levande dar ifran.
Igar eftermiddag kom Anna tillbaka fran byn utanfor Gitarama dit hon akt dagen innan. Hon hade verkligen hamnat ute pa landet, ingen el, inget vatten. Tyvarr sa ville rektorn se fler intyg innan hon fick vara med barnen i skolan sa efter att hon spenderat dagen i lararrummet med lararna sa fick hon snallt aka tillbaka till Kigali igen. Imorgonbitti ska vi pa mote med utbildningsministern som vi hoppas ska ge henne det intyg hon behover. Ar ju tankt att makten ska decentraliseras fran Kigali, men det verkar inte som att processen kommit sarskilt langt. Man ar fortfarande forsiktig med att ge intyg etc. pa regionniva, man vill helst se papper fran de overordnade i Kigali.
Efter att Anna kommit tillbaka igar sa gick vi ut pa kvallen och at och pa resaturang och da kom en amerikansk f.d. major fram och borjade smaprata. Visade sig att han horde till samma foretag som ett par andra amerikaner vi stott pa ett par dagar tidigare som jobbar for ett privat amerikanskt militar/sakerhetsforetag som ar har for att utbilda rwandiska soldater infor deras uppdrag i Darfur. Han fragade om vi ville hanga med nan dag for att se hur utbildningen gar till, nagot som vi sjalvfallet inte kunde tacka nej till. Han ska nu hora med sin boss och sedan aterkomma, forhoppningsvis kan vi aka med dem ut i slutet pa nasta vecka.
Annars har det inte hant sa mycket, gar fortfarande och vantar pa att fa traffa min kontakt pa UNHCR. Kanns smatt frustrerade, samtidigt som vi var val medvetna om att det kunde bli sa har innan vi reste. Den rwandiska tidsuppfattningen skiljer sig en aning fran var!
Dagen idag har vi spenderat pa marknaden i utkanten av Kigali, Yoseph, en chauffor har pa Vi-projektet, korde oss och hjalpte oss att forhandla fram ok priser. De tenderar namligen att gora ett rejalt tillagg for oss "muzungos",enda sattet att komma undan det ar att ha med sig en rwandier. For 4 000 RFr (ca 60 svkr) fick vi sotpotatis, morotter, massa bonor, tomat, paprika, frukt, socker, te och olja. Vilket kommer att racka minst 3-4 dagar, vilket kanns skont da man blir tamligen matt efter en timme eller tva i kaoset pa marknaden.
Vart vi an gar star vi ut ur mangden och lockar till oss folks uppmarksamhet. Man vanjer sig till viss del men vissa dagar ar det tuffare att hantera an andra.
Hoppas verkligen att ni alla har det bra dar hemma, och att varsolen borjat skina pa er! Har en kansla av att hemlangtan kommer att satta in lagom till siste april firandet...da vill man ju bara vara i Lund!
STOR kram
Dar blev vi sittande de kommande 4 timmarna, Peace oversatte for mig och forklarade i stora drag hur banksystemet med microlan fungerar. Nar jag efter 4 timmar i det instangda rummet, utan vatten och mat, reste mig sa svartnade det for ogonen. Jag hade svimmat. Nasta sak jag minns ar hur benen inte bar...tillsist vaknade jag till liv igen ute pa ett tygskynke i graset. Formodligen berodde de pa brist pa mat och vatten och den hoga hojd vi befann oss pa, byn lag bra mycket hogre upp an Kigali som jag nu ar van vid.
I byn vi var i hade de inte sett en 'muzungo' pa ett bra tag och alla kom for att titta och vissa tog mod till sig att komma fram och halsa. Alla blev valdigt nervosa nar jag plotsligt utan forvarning sjonk ihop. De kom fram och pysslade om mig, gav mig bananer och vatten. Nar jag val kvicknat till fick jag ga in i den fullpackade aulan och halla ett improviserat tal dar jag tackade for att jag fick delta i deras traning och att jag onskade dem alla lycka till i framtiden. De verkade alla lattade over att den enda muzungo som hittills besokt byn i ar kom levande dar ifran.
Igar eftermiddag kom Anna tillbaka fran byn utanfor Gitarama dit hon akt dagen innan. Hon hade verkligen hamnat ute pa landet, ingen el, inget vatten. Tyvarr sa ville rektorn se fler intyg innan hon fick vara med barnen i skolan sa efter att hon spenderat dagen i lararrummet med lararna sa fick hon snallt aka tillbaka till Kigali igen. Imorgonbitti ska vi pa mote med utbildningsministern som vi hoppas ska ge henne det intyg hon behover. Ar ju tankt att makten ska decentraliseras fran Kigali, men det verkar inte som att processen kommit sarskilt langt. Man ar fortfarande forsiktig med att ge intyg etc. pa regionniva, man vill helst se papper fran de overordnade i Kigali.
Efter att Anna kommit tillbaka igar sa gick vi ut pa kvallen och at och pa resaturang och da kom en amerikansk f.d. major fram och borjade smaprata. Visade sig att han horde till samma foretag som ett par andra amerikaner vi stott pa ett par dagar tidigare som jobbar for ett privat amerikanskt militar/sakerhetsforetag som ar har for att utbilda rwandiska soldater infor deras uppdrag i Darfur. Han fragade om vi ville hanga med nan dag for att se hur utbildningen gar till, nagot som vi sjalvfallet inte kunde tacka nej till. Han ska nu hora med sin boss och sedan aterkomma, forhoppningsvis kan vi aka med dem ut i slutet pa nasta vecka.
Annars har det inte hant sa mycket, gar fortfarande och vantar pa att fa traffa min kontakt pa UNHCR. Kanns smatt frustrerade, samtidigt som vi var val medvetna om att det kunde bli sa har innan vi reste. Den rwandiska tidsuppfattningen skiljer sig en aning fran var!
Dagen idag har vi spenderat pa marknaden i utkanten av Kigali, Yoseph, en chauffor har pa Vi-projektet, korde oss och hjalpte oss att forhandla fram ok priser. De tenderar namligen att gora ett rejalt tillagg for oss "muzungos",enda sattet att komma undan det ar att ha med sig en rwandier. For 4 000 RFr (ca 60 svkr) fick vi sotpotatis, morotter, massa bonor, tomat, paprika, frukt, socker, te och olja. Vilket kommer att racka minst 3-4 dagar, vilket kanns skont da man blir tamligen matt efter en timme eller tva i kaoset pa marknaden.
Vart vi an gar star vi ut ur mangden och lockar till oss folks uppmarksamhet. Man vanjer sig till viss del men vissa dagar ar det tuffare att hantera an andra.
Hoppas verkligen att ni alla har det bra dar hemma, och att varsolen borjat skina pa er! Har en kansla av att hemlangtan kommer att satta in lagom till siste april firandet...da vill man ju bara vara i Lund!
STOR kram
Tuesday, April 24, 2007
Att ge eller inte ge, det ar fragan!
Da har den forsta av totalt sju veckor gatt. I dag kommer Anna att resa ut till Mushembati, den lilla by dar hon ska studerna forsoningsprocessen pa microniva genom att studera barnen i skolan. Sjalv blir jag "ensam" kvar i Kigali, fast helt ensam blir jag ju inte. Var igar pa svenska "ambassaden" (som egentligen bara ar ett sektionskontor for bistand) dar vi hade ett mote for att skriva in oss pa deras lista (sa de vet att vi ar i landet och var om vi behover evakueras). Da de fick reda pa att vi bodde pa Iris Guest House (vilket kostar 32 dollar natten per person) sa hjalpte de oss at hitta ett nytt, billigt men anda sakert boende pa den svenska NGO:n Vi. Sa nu har vi flyttat fran en kulle till en annan, narmare bestamt till Kacyiru vilket ar den kulle dar majoriteten av ambassaderna och de inhemska myndigheterna har sina kontor.
Jorge som ar den svenske representanten pa Vi-projektet ar valdigt trevlig, om vi behover hjalp med nagot sa ar det bara att ga till honom. Igar fick vi lana hans stor SUV och en av hans medarbetare, Joseph, som korde runt oss hela dagen och som hjalpte oss att flytta over alla vara grejer. Nar vi flyttat in, packat upp och varit ute och atit middag sa brakade varsta ovadert igang. Vi bor pa sluttningen vilket ger oss en underbar utsikt over de andra kullarna sa vi kunde sta pa balkongen och se askan och stormen dra runt...valdigt maktigt! Regnet var sa kraftigt att nar det slog mot taket sa kunde vi knappt hora vad den andra sa, ljudnivan var obeskrivlig. Som tur att sa regnar det inte varje kvall, men nar det val gor det sa oser det ordentligt.
Nu nar vi varit runt en del i Kigali sa kan vi inte sluta att fascineras over hur staden forandrats under de tre ar som gatt sedan sist. Det byggs overallt, hus och kontorssbyggnader, och det har dykt upp en hel del nya affarer och hotell. Utvecklingen har gjort att priserna skjutit i hojden, och det galler inte bara hotell och taxi utan ALLT. En stor sack med kol (nagot som nastan alla anvander till eld vi matlagning) kostar nu 5 000 RFr vilket ar ca 75 svkr. Nagot som blir en enormt stor utgift da en sadan sack varar ung. en vecka for en familj. Nar vi har pratat med folk har verkar det inte som att lonerna foljt med i utvecklingen, nagot som gor att ytterligare manniskor marginaliserats.
Nagot som inte har forandrats ar antalet gatubarn och tiggare. Oavsett var i Kigali man ror sig sa stoter man pa barn, och ofta hela familjer, som lever pa gatan. Manga av dem bar spar av folkmordet i form av hack i huvud och armar eller tydlig arr kring halsen och i ansiktet. Manga saknar ben, armar, hander och fingrar. Har redan under denna forsta vecka markt att jag blivit mer och mer "van" vid deras bedjande rop och blickar, kanns hemskt att man inte langre far samma kanslomassiga svar langre. Antar att det ar en forsvarsmekanism fran min sida, ett satt att orka med situationen. Har slutat ge pengar, har istallet utrustat mig med extra vattenflaskor (manga har inte tillgang till drickvatten och de kan panta flaskan och fa ett par RFr) och kexpaket med matiga digestivekex. Ar inte mycket men anda nagot....kanns battre an att bara vanda bort huvudet och inte ge nagot alls!
Tanker pa er dar hemma och hoppas att ni alla har det bra,
Stor kram fran ett soligt, hett Kigali
Jorge som ar den svenske representanten pa Vi-projektet ar valdigt trevlig, om vi behover hjalp med nagot sa ar det bara att ga till honom. Igar fick vi lana hans stor SUV och en av hans medarbetare, Joseph, som korde runt oss hela dagen och som hjalpte oss att flytta over alla vara grejer. Nar vi flyttat in, packat upp och varit ute och atit middag sa brakade varsta ovadert igang. Vi bor pa sluttningen vilket ger oss en underbar utsikt over de andra kullarna sa vi kunde sta pa balkongen och se askan och stormen dra runt...valdigt maktigt! Regnet var sa kraftigt att nar det slog mot taket sa kunde vi knappt hora vad den andra sa, ljudnivan var obeskrivlig. Som tur att sa regnar det inte varje kvall, men nar det val gor det sa oser det ordentligt.
Nu nar vi varit runt en del i Kigali sa kan vi inte sluta att fascineras over hur staden forandrats under de tre ar som gatt sedan sist. Det byggs overallt, hus och kontorssbyggnader, och det har dykt upp en hel del nya affarer och hotell. Utvecklingen har gjort att priserna skjutit i hojden, och det galler inte bara hotell och taxi utan ALLT. En stor sack med kol (nagot som nastan alla anvander till eld vi matlagning) kostar nu 5 000 RFr vilket ar ca 75 svkr. Nagot som blir en enormt stor utgift da en sadan sack varar ung. en vecka for en familj. Nar vi har pratat med folk har verkar det inte som att lonerna foljt med i utvecklingen, nagot som gor att ytterligare manniskor marginaliserats.
Nagot som inte har forandrats ar antalet gatubarn och tiggare. Oavsett var i Kigali man ror sig sa stoter man pa barn, och ofta hela familjer, som lever pa gatan. Manga av dem bar spar av folkmordet i form av hack i huvud och armar eller tydlig arr kring halsen och i ansiktet. Manga saknar ben, armar, hander och fingrar. Har redan under denna forsta vecka markt att jag blivit mer och mer "van" vid deras bedjande rop och blickar, kanns hemskt att man inte langre far samma kanslomassiga svar langre. Antar att det ar en forsvarsmekanism fran min sida, ett satt att orka med situationen. Har slutat ge pengar, har istallet utrustat mig med extra vattenflaskor (manga har inte tillgang till drickvatten och de kan panta flaskan och fa ett par RFr) och kexpaket med matiga digestivekex. Ar inte mycket men anda nagot....kanns battre an att bara vanda bort huvudet och inte ge nagot alls!
Tanker pa er dar hemma och hoppas att ni alla har det bra,
Stor kram fran ett soligt, hett Kigali
Saturday, April 21, 2007
Byrakrati utan granser...
Da var vi inne pa var 5:e dag har i Kigali. Var magar har borjat vanja sig vid maten har och Annas hemska diarre borjar ge med sig, hon spenderar nu mer tid utanfor an pa toaletten. Detta har gjort att vi borjat utforska Kigali, en hel del har hant pa de tre ar som gatt sedan vi var har sist. Bla. har de byggt ett enormt kopcentrum mitt i stan (som i ovrigt kanns mer som en stor by da majoriteten av husen ar av lera med plattak) dar man kan hitta diverse saker. Allt fran importerat schampoo till hightec teknikprylar, dock ar det ganska tomt och ode i affarerna da de flesta rwandier inte har rad att handlar dar. Ca 3 000 svkr (200 000 RFr) ar vad som har anses som en "bra" manadslon och en flaska schampoo gar pa 75 svkr (5 000 RFr).
Har inte fatt gjort sa mycket de senaste dagarna, har forsokt boka in lite moten och sa men den rwandiska byrakratin vet inga granser. Alla som besitter nagon form av "maktposition" vare sig det handlar om stadaren pa hotellet (som satter upp uppmanande info lappar med minst tre stamplar pa) eller direktoren pa en statlig myndighet (som kraver minst tre intyg for att man ska fa boka mote) ser till att utnyttja sin makt till max.
Anna som skall gora sin studie ute i en skola pa landsbyggden har nu stott pa problem da de intyg hon har fatt hittills inte racker. Sa pa mandag ska hon forska fixa de sista intygen fran utbildningsministeriet for att sedan i veckan bege sig till Gitarama och sedan vidare ut i bushen. Hon stannar alltsa ett par extra dagar i Kigali. Men det ar bara att gilla laget och vanja sig vid att inget gar direkt som planerat , TIA (This is Africa)!!
Sjalv har jag ocksa haft problem med mina kontakter da de UNHCR representanter som befinner sig ute i lagren inte behagar svara i telefon (de sa till mig att ringa nar jag kom pa platsc i Kigali). Har dock ett mote inbokat har i Kigali sa jag far halla tummarna och hoppas att UNHCR representanten har kan hjalpa mig att fa kontakt med de ute pa landsbyggden. Medan jag vantar pa det motet ska jag forsoka boka in lite moten pa rwandiska myndigheter som handhar demobiliserings och reintegrations fragor. Far se hur det gar med det...ar bara att halla tummarna och hoppas pa det basta!
Ska kila i vag och ata lite lunch nu, ska bli spannande att se vad det blir idag. Har hittills inte fatt in det jag bestallt en endaste gang, ar lite som att spela roulette...man vet aldrig vad man far!
Ni far alla ha det sa bra dar hemma,
kramar fran ett regnigt Kigali
Har inte fatt gjort sa mycket de senaste dagarna, har forsokt boka in lite moten och sa men den rwandiska byrakratin vet inga granser. Alla som besitter nagon form av "maktposition" vare sig det handlar om stadaren pa hotellet (som satter upp uppmanande info lappar med minst tre stamplar pa) eller direktoren pa en statlig myndighet (som kraver minst tre intyg for att man ska fa boka mote) ser till att utnyttja sin makt till max.
Anna som skall gora sin studie ute i en skola pa landsbyggden har nu stott pa problem da de intyg hon har fatt hittills inte racker. Sa pa mandag ska hon forska fixa de sista intygen fran utbildningsministeriet for att sedan i veckan bege sig till Gitarama och sedan vidare ut i bushen. Hon stannar alltsa ett par extra dagar i Kigali. Men det ar bara att gilla laget och vanja sig vid att inget gar direkt som planerat , TIA (This is Africa)!!
Sjalv har jag ocksa haft problem med mina kontakter da de UNHCR representanter som befinner sig ute i lagren inte behagar svara i telefon (de sa till mig att ringa nar jag kom pa platsc i Kigali). Har dock ett mote inbokat har i Kigali sa jag far halla tummarna och hoppas att UNHCR representanten har kan hjalpa mig att fa kontakt med de ute pa landsbyggden. Medan jag vantar pa det motet ska jag forsoka boka in lite moten pa rwandiska myndigheter som handhar demobiliserings och reintegrations fragor. Far se hur det gar med det...ar bara att halla tummarna och hoppas pa det basta!
Ska kila i vag och ata lite lunch nu, ska bli spannande att se vad det blir idag. Har hittills inte fatt in det jag bestallt en endaste gang, ar lite som att spela roulette...man vet aldrig vad man far!
Ni far alla ha det sa bra dar hemma,
kramar fran ett regnigt Kigali
Friday, April 20, 2007
Lund-Sthlm-Rom-Addis Abeba-Nairobi- KIGALI !
Antligen framme i Kigali, direktflyg hade inte varit fel! Men, men man ska inte klaga kanns klart vart den langa resan nar man nu sitter ar har! Vi landade vid lunchtid i tisdags och inledde var resa med att hotellet tappat bort var bokning. Efter en del turer fram och tillbaka sa slutade det med att vi fick bo kvar over natten i ett kraftigt fuktskadat rum (som de egentligen inte hyrde ut) och sedan bokade de in oss pa ett hotell pa andra sidan kvarteret. Sa nu bor vi pa samma gata som Rwandas enda kina restaurang, franska ambassaden och ett av kontinentens storre vapenhandlares huvudkontor. Kanns anda tryggt att bo i Kiyouv som ar den del av Kigali dar i princip alla har minst en vakt utanfor porten. Betyder mycket att man kan slappna av och kanna sig trygg nar man kommer hem till sitt hotellrum...
Vi blev dock lite chockade nar vi forsta dagen var ute och promenderade runt for att orientera oss i omradet och vi plotsligt mottes av en kolonn med svarta SUV:s med tjutande syrener och med militarer hangandes ut genom fonstren med AK47 pekande pa oss forbi passerande. Nast sist i kolonnen kom sa presidentens bepansrade bil som vi kande igen sedan sist...som tur var hann vi hoppa av vagen i tid, finns alltsa bade for- och nackdelar med att bo i samma omrade som presidenten!
Vadret ar ganska ok over lag for att vara regnperiod. Forsta kvallen stormade det rejalt och regnet oste ner, tog inte lang tid innan aksan salgit ut elen och de blev becksvart. Nastan prick kl.18 gar solen ner och da blir det morkt, man kan knappt se handen framfor sig. Sa det var bara att plocka farm pannlampan, har en kansla av att den kommer att bli val anvand de narmaste manaderna!
Annars har vi inte hunnit med sa mycket, mest fixat praktiska saker som vaxling av pengar och inkop av rwandiska sim-kort till telefonerna...allt kanns sa mycket lattare denna gangen da man nu vet vart och till vem man ska vanda sig, man har helt enkelt battre koll pa hur samhallet fungerar har och man kan darfor pa ett smidigt satt undvika en del av kulturkrockarna och den forvirring som uppstod sist. Att folk pekar, tittar och skriker efter oss ar nagot vi inte kan gora nagot at, men man lar sig hantera det och att uttyda om de menar illa eller val. Ordet muzungo (vit, europee) kan ses som bade positivt och negativt sa det ligger helt i tonfallet, ofta anvander de det bara for att fa var uppmarksamhet. Kanns sjalvfallet markligt att vara i minoritet, man kan gar runt nastan en hel dag utan att se en endaste annan vit person.
De narmaste dagarna ska vi spendera har i Kigali, pa sondag eller mandag aker Anna ut till Gitarama for att paborja sin studie i skolan dar medan jag blir kvar i Kigali for att invanta mitt forsta mote med UNHCR. Riktigt ensam blir jag inte da Anna kommer att komma in pa helgerna for att vila upp sig och traffa mig.
Hoppas ni alla har det bra dar hemma och njuter av varen,
Stora kramar fran Kigali!
Vi blev dock lite chockade nar vi forsta dagen var ute och promenderade runt for att orientera oss i omradet och vi plotsligt mottes av en kolonn med svarta SUV:s med tjutande syrener och med militarer hangandes ut genom fonstren med AK47 pekande pa oss forbi passerande. Nast sist i kolonnen kom sa presidentens bepansrade bil som vi kande igen sedan sist...som tur var hann vi hoppa av vagen i tid, finns alltsa bade for- och nackdelar med att bo i samma omrade som presidenten!
Vadret ar ganska ok over lag for att vara regnperiod. Forsta kvallen stormade det rejalt och regnet oste ner, tog inte lang tid innan aksan salgit ut elen och de blev becksvart. Nastan prick kl.18 gar solen ner och da blir det morkt, man kan knappt se handen framfor sig. Sa det var bara att plocka farm pannlampan, har en kansla av att den kommer att bli val anvand de narmaste manaderna!
Annars har vi inte hunnit med sa mycket, mest fixat praktiska saker som vaxling av pengar och inkop av rwandiska sim-kort till telefonerna...allt kanns sa mycket lattare denna gangen da man nu vet vart och till vem man ska vanda sig, man har helt enkelt battre koll pa hur samhallet fungerar har och man kan darfor pa ett smidigt satt undvika en del av kulturkrockarna och den forvirring som uppstod sist. Att folk pekar, tittar och skriker efter oss ar nagot vi inte kan gora nagot at, men man lar sig hantera det och att uttyda om de menar illa eller val. Ordet muzungo (vit, europee) kan ses som bade positivt och negativt sa det ligger helt i tonfallet, ofta anvander de det bara for att fa var uppmarksamhet. Kanns sjalvfallet markligt att vara i minoritet, man kan gar runt nastan en hel dag utan att se en endaste annan vit person.
De narmaste dagarna ska vi spendera har i Kigali, pa sondag eller mandag aker Anna ut till Gitarama for att paborja sin studie i skolan dar medan jag blir kvar i Kigali for att invanta mitt forsta mote med UNHCR. Riktigt ensam blir jag inte da Anna kommer att komma in pa helgerna for att vila upp sig och traffa mig.
Hoppas ni alla har det bra dar hemma och njuter av varen,
Stora kramar fran Kigali!
Wednesday, April 11, 2007
Inför avresan
Hej alla glada vänner som hittat hit!
Har gett in för era påtryckningar och nu skapat en blogg inför mitt äventyr i Afrika så att ni alla kan följa mina eskapader (och hålla koll på att jag fortfarande är vid liv). Kan inte garantera att den kommer att uppdateras alltför ofta då jag inte vet hur tillgången till internet kommer att vara. Att det är mitt i regnperioden då vi kommer dit och diverse kablar spolats bort underlättar förmodligen inte heller....men jag ska göra mitt bästa!
Vad vi vet hittills (vilket inte är alltför mycket) är att vi kommer att flyga från Arlanda den 16/4 för att anlända i Kigali dagen efter. Sedan tänker vi stanna där i typ en vecka för att aklimatisera oss och få lite bättre koll på läget. Efter det ska Anna Berglund (min partner in crime) åka ut till en liten by söder om Kigali för att påbörja sin antropologiska undersökning medan jag inte är helt säker på vart jag kommer att hålla hus.
Något jag är (ganska) säker på är mitt forskningsupplägg, planen är att undersöka om UNHCR kan verka konflikthämmande inom ramen för sitt mandat. Något jag tänkt undersöka genom att studera organiserandet och drivandet av tre flyktingläger med kongolesiska flyktingar, Kiziba och Gihembe vid gränsen till Kongo samt Kigeme utanför Kigali. Hur det kommer att gå återstår att se...
Siktar på att göra nästa inlägg så fort vi nått Kigali, tills dess ha det bra!
Har gett in för era påtryckningar och nu skapat en blogg inför mitt äventyr i Afrika så att ni alla kan följa mina eskapader (och hålla koll på att jag fortfarande är vid liv). Kan inte garantera att den kommer att uppdateras alltför ofta då jag inte vet hur tillgången till internet kommer att vara. Att det är mitt i regnperioden då vi kommer dit och diverse kablar spolats bort underlättar förmodligen inte heller....men jag ska göra mitt bästa!
Vad vi vet hittills (vilket inte är alltför mycket) är att vi kommer att flyga från Arlanda den 16/4 för att anlända i Kigali dagen efter. Sedan tänker vi stanna där i typ en vecka för att aklimatisera oss och få lite bättre koll på läget. Efter det ska Anna Berglund (min partner in crime) åka ut till en liten by söder om Kigali för att påbörja sin antropologiska undersökning medan jag inte är helt säker på vart jag kommer att hålla hus.
Något jag är (ganska) säker på är mitt forskningsupplägg, planen är att undersöka om UNHCR kan verka konflikthämmande inom ramen för sitt mandat. Något jag tänkt undersöka genom att studera organiserandet och drivandet av tre flyktingläger med kongolesiska flyktingar, Kiziba och Gihembe vid gränsen till Kongo samt Kigeme utanför Kigali. Hur det kommer att gå återstår att se...
Siktar på att göra nästa inlägg så fort vi nått Kigali, tills dess ha det bra!
Subscribe to:
Posts (Atom)
