Sista veckan...

Sa har dax om en vecka sa sitter vi pa planet pa vag hem till Sverige. Kanns bade underbart och sorgligt, vi vet ju inte nar vi kommer att komma tillbaka igen och nu har man ju byggt upp ett liv, en vardag har.

Har just kommit tillbaka efter att ha spenderat dagen i Gitarama hos Bellagie och resterna av hennes familj (de som overlevde). Vi besokte dem forra gangen vi var har da dottern, Aline, skulle konfirmeras. Hon ses som lite av ett 'mirakel' barn da hon foddes efter folkmordet under vilket hennes tutsi pappa dodades men hennes hutu mamma overlevde. Hos Bellagie bor nu ocksa Rafikis (var rwandiske van som nu ar gift med en svenska och bor i sthlm) lillebror Bertrand som hjalpt oss en del har och tolkat till Anna. Vart besok dar idag var mest en artighetsvisit, vi kande att vi var tvugna att aka tillbaka da Bertrand berattat att vi var tillbaka i landet och de fortfarande kom ihag hur trevligt det var nar vi var dar sist. Tydligen sa pratas det fortfarande i grannskapet om vart forra besok. Efter att ha atit och druckit och pratat i tre timmar sa var det dax att ta bussen tillbaka till Kigali, en resa pa ca 1-1,5 timme.

Sjalva bussresan i sig ar en upplevelse. 18 passagerare klams in i en liten minibuss, man sitter i princip i varandras kna. Pa busstationen ar det rent kaos, att lista ut vilken buss det ar man ska aka med ar inte det lattaste. Nar man val hittat bussen sa galler det att fa en hyfsad plats, att hamna langst ut och fa sitta mellan satena ar ingen hit direkt. Sedan flyger man fram over kullarna, med traditionell rwandisk musik pumpande ur hogtalarna och haret fladdrande i den ljumna vinden. Att alla svettas som galningar behover jag val knappast tillagga?

Ar skont att komma tillbaka till Kigali som vi nu ser som vart hem, var trygghet. Vart rum har pa Vi-life har blivit var fredade zon dar vi kan stanga ute allt och alla och bara aterhamta oss och samla kraft. Vet inte vad vi hade gjort utan det! Att hela personalen som jobbar pa Vi-life ar trevliga och omtanksamma gor det bara an harligare. Igar kvall var vi hembjudna pa middag hos Norbert som har hand om Vi-lifes ekonomi. Han ar hur trevlig som och har en underbart sot liten son pa 2,5 ar och en dotter pa 4 manader. Han var snall nog att komma och hamta upp oss igar sa att vi slapp ta taxi vilket blir valdigt dyrt da de bor pa andra sidan stan. Deras hus ar belaget ganska hogt upp pa sluttningen vilket ger dem en helt fantastisk utsikt over Kigali, pa kvallen ar det underbart att se ut over staden och dess ljus. Bristen pa tillgang till el gor att staden anda inte ger tillrackligt med ljus for att stora stjarnhimmeln, det kompakta morkret gor att stjarnorna verkligen star ut pa ett annat satt an hemma.

Ikvall ska vi bara ta det lungt, ska upp tidigt imorgon da jag ska pa mote pa 'Save the Children'. Formodligen mitt sista mote har i Rwanda...kanns konstigt att det borjar bli dax att avrunda faltstudien. Ska bli intressant att komma hem och analysera allt material man samlat in.

Kram fran ett mulet, kallt Kigali