Sa vad har hant sedan jag skrev sist? Jo jag har haft givande moten med representanter for 'Save the Children' och WFP, World Food Programme. Pa 'Save the Children' fick jag traffa deras chef for Rwanda, brittiskan Deborah Livingstone som tidigare arbetat pa Unicef. Att hon gatt fran Unicef till 'Save the Children' ar inte sa konstigt da de idag fungerar som Unicefs implementeringspartner i landet. Det innebar att de har ett nara sammarbete och att de i slutandan ar 'Save the Children' som utfor de praktiska arbetet ute i lagren och landet i ovrigt men att det planeras och finansieras ihop med Unicef. Pa WFP fick jag traffa Jean-Damascene Hitayezu som ansvarar for arbetet med distrubuerandet av mat ute i Gihembelagret. Jag motte honom pa hans kontor pa en 'sub-division' vid huvudkontoret har i Kigali. WFP's huvudkontor skiljer sig en del fran de ovrig FN-organens da de aven har sina lager och sin fordonspark pa samma omrade. Ar svart att forestalla sig vilka enorma mangder mat som faktiskt delas ut pa daglig/manatlig basis forrens man sett de enorma hangarerna med lador fran golv till tak.
Planen var att jag efter motet i mandags skulle akt med Jean ut i falt for att se hur fordelningen av mat sker ute i lagren, var planerade trip till Gihembe blev dock installd i sista minuten. Kandes otroligt frustrerande dajag nu vantat ett bra tag pa att fa komma ut i lagren, nagot som inte ens ar sakert att det blir av! Allt styrs av sakerhetslaget och hur situationen utvecklas i DRC. Ni kanske undrar varfor jag inte kan aka till Gihembe i alla fall (det lager som ligger lite langre bort fran gransen). Jo det beror pa att de aven i detta lager finns 'element' som stoder de rwandiska hutuextremister som statt for det eskalerande valdet langs gransen, nagot som gor att stammningen blir spand bland flyktingarna. Ytterligare en faktor som bidrar till de okade spanningen ar att majoriteten av de kongolesiska flyktingarna har flytt fran just de omraden i ostra Kongo som ar som mest utsatta, det ar rent av i vissa fall deras hembyar och slaktingar som attackerats.
Sa anledningen till att vi inte kunde aka nu i veckan utan att besoket blivit flyttat (preliminart till slutet pa nasta vecka) ar de attacker som utfordes nu i borjan pa veckan av hutuextremister mot tva byar utanfor gransstaden Bukavu. Forst var dodsiffran 17 men den steg snabbt till over 30 enligt FN kallor, aven ca 25 personer sags ha rovats bort. Detta kvalificerar de senaste veckornas vald till det varsta pa 2 ar!
Nog med trakiga nyheter. For som rubriken pa detta inlagg indikerar sa finns det, det skiftande skaerhetslaget till trots, en enorm portion framtidstro i det har landet. Att man trots sina forutsattningar kommit sa langt som man faktiskt har pa 13 ar ar nagot som alla man traffar har ar enormt stolta over. Tillvaxten i ar berkanas ligga pa 6%, lite lagre an forra aret pga. den vaderkansliga kaffe och te industrin som gatt back. Men trots nedgangen ligger man over det afrikanska snittet pa 5.5%. Trots att det gar i ratt riktning sahar man en bit kvar till de 7-8% som enligt FN kravs for att man ska na MDG, the Millennium Development Goals.
Det ar allt jag hinner skriva idag, dax att kila ivag for lunch. Ta hand om er dar hemma, nu ar det mindre an 1,5 vecka tills jag har svensk mark under fotterna!
Kram fran Kigali
Thursday, May 31, 2007
Tuesday, May 22, 2007
Vald i olika former
Har nu under nastan 40 dagar fatt nyheterna presenterade fran en afrikansk synvinkel, en vinkling som skiljer sig ganska rejalt fran de vi ar vana vid med ett starkt vastcentrerat fokus. Har utgar man fran Afrika och de ar nyheterna fran denna kontinent som far storst utrymme. Tyvarr ar det inte sarskilt upplyftande nyheter, senarare tvartom. Forsoker balansera mitt nyhetsintag genom att inte bara lasa den lokala dagstidningen, New Times, och lyssna pa lokala radioprogram utan ocksa lyssna pa 'BBC World Service Africa' och lasa regionala tidningar som 'The East African'. De erbjuder en aningen mer ifragasattande och kritisktgranskande journalistik an de ovriga, lokala, vilka tenderar att helt sakna kristiskt tankande. Att medierna i Rwanda i praktiken inte ar sarskilt fria marks tydligt for oss som kommer utifran och ar vana vid ett annat, sundare mediaklimat.
De senaste veckorna och dagarna har samtliga medier dominerats av nyheter om olika valdsyttringar. Forst var det 25 rwandiska hutu extremister som dodades pa gransen till DRC, sedan var det ett Gacaca vittne som skots, efter det var det en minnesplats over folkmordets som bombades och sedan igar var det 2 personer som dodades av hutu extremister vid gransen nara Goma. Och nu senast en parkvakt som blivit ihjalskjuten av Mai Mai rebeller pa DRC sidan i nationalparken Virunga (dar de varldsberomda bergsgorillorna bor). Ytterligare 3 vakter skadades allvarligt i en attack som beskrivit som brutal, rebellerna var valrustade och parkvakterna chanslosa. Sedan kriget brot ut i DRC 1996 har over 100 av de parkvakter vars jobb det ar att skydda gorillorna mordats. Mai Mai rebellerna har ocksa hotat att ge sig pa gorillorna, detta formodligen som ett svar pa den nya regeringens offensiv mot gruppen. Mai Mai stoddes av den tidigare regeringen i Kongo da de slogs mot saval Rwanda och Uganda under kriget. Det stodet har de nu tappat och de forsoker darfor nu visa att de fortfarande ar att rakna med.
Denna tragiska utveckling gor att det ar osakert att jag kan aka till det flyktinglager som ligger vid gransen, som jag tidigare skrivit sa tanker jag inte riskera min sakerhet pga. en uppsats. Ironiskt nog ar det just det faktum att regionen fortfarande ar instabil som gor den intressant for mig att studera!
Nog med trakigtheter. I sondags var jag bjuden pa lunch hemma hos Agnes, en av medarbetarna pa Vi-projektet. Yusuf kom och hamtade upp mig vid 11 tiden, sedan korde vi till 'King Faisal Hospital' (som bara ligger ner for gatan) for att halsa pa hans vanner som just fatt en dotter. Hon var jatte sot dar hon lag och snusade brevid sin utmattade med glada och stolta mamma. Efter en snabbvisit dar sa akte vi hem till Agnes som bor tva kullar bort fran oss i ett nybyggt medelklass omrade. Dessa omraden poppar upp runt hela Kigali, staden vaxer verkligen i raskt takt och man raknar snart med att na miljonstrecket. Val dar fick vi maracujajuice och sedan satt vi och pratade och lekte med hennes tre sma barn i tre timmar medans hon och hembitradet lagade till lunchen.
Har har nastan alla, tom de som inte sjalva har det sarskilt gott stallt rad med hembitraden. Detta beror pa den extrema fattigdom som fortfarande existerar, den har gett upphov till ett system dar familjer vilka inte sjalva kan forsorja sina barn skickar dem till folk som har det lite battre stallt (relativt sett da). Dar far de jobba for en minmal lon (ofta under 100-200kr/man) och de ges mat och husrum i utbyte mot sina tjanster.
Innan vi avnjot lunchen sa kom Agnes med tarta med ljus i, det visade sig att hennes man fyllde ar! Nagot han sjalv helst inte ville blasa upp till nan stor affar. Nar ljusen var utblasta var det sa dax att oppna de 6 karotter som stallts in pa bordet. De inneholl den traditionella rwandiska maten: sotpotatis, kasawarora, bonrora, getgryta, stekt platt brod och kokta tomater. Later kanske inte jatte samaskigt men det ar faktiskt riktigt gott. I alla fall nar man vantat pa maten i tre timmar, da smakar det underbart! Efter maten blev det den traditionella efterratten: banan. De flesta maltider har avslutas med en sot liten banan. Inte en helt dalig vana.
Efter maten fortsatte vi att leka med barnen (Winnie 3 ar, Lee 2 ar och Esther 6 manader). Hade med mig ett par gosedjur fran Sverige som present och barnens ogon lyste upp och blev stora som tefat da de fick syn pa tygtigrarna. Nar de val fatt dem i sin hand vagrade de att slappa dem. Leksaker ar en lyxvara har, nagot som fa barn har tillgang till. Inte ens i en medelklass familj som denna finns det nagot utrymme for att lagga stora summor pa importerade leksaker. Minstingen Esther placerades i mitt kna dar hon nojt satt kvar, efter en stund tittade hon upp pa mig med forundrad blick. Hon har inte hunnit traffa sarskilt manga 'muzungos' i sitt unga liv och hon var mycket nyfiken och hon studerade mig lange och ingaende. Aven nar hon lamnats tillbaka till mammas famn kastade hon langa, undrande blickar mot mig. De andra skamtade att vi var lika, lika bleka bada tva. Detta da lilla Esther har ovanligt ljus, vad de kallar brun, hud.
Hoppas att ni alla har det bra dar hemma, ar 17 dagar kvar nu tills vi atervander till Sverige. Haller tummarna for att den svenska sommaren har anlant tills dess!
Kram fran Kigali
De senaste veckorna och dagarna har samtliga medier dominerats av nyheter om olika valdsyttringar. Forst var det 25 rwandiska hutu extremister som dodades pa gransen till DRC, sedan var det ett Gacaca vittne som skots, efter det var det en minnesplats over folkmordets som bombades och sedan igar var det 2 personer som dodades av hutu extremister vid gransen nara Goma. Och nu senast en parkvakt som blivit ihjalskjuten av Mai Mai rebeller pa DRC sidan i nationalparken Virunga (dar de varldsberomda bergsgorillorna bor). Ytterligare 3 vakter skadades allvarligt i en attack som beskrivit som brutal, rebellerna var valrustade och parkvakterna chanslosa. Sedan kriget brot ut i DRC 1996 har over 100 av de parkvakter vars jobb det ar att skydda gorillorna mordats. Mai Mai rebellerna har ocksa hotat att ge sig pa gorillorna, detta formodligen som ett svar pa den nya regeringens offensiv mot gruppen. Mai Mai stoddes av den tidigare regeringen i Kongo da de slogs mot saval Rwanda och Uganda under kriget. Det stodet har de nu tappat och de forsoker darfor nu visa att de fortfarande ar att rakna med.
Denna tragiska utveckling gor att det ar osakert att jag kan aka till det flyktinglager som ligger vid gransen, som jag tidigare skrivit sa tanker jag inte riskera min sakerhet pga. en uppsats. Ironiskt nog ar det just det faktum att regionen fortfarande ar instabil som gor den intressant for mig att studera!
Nog med trakigtheter. I sondags var jag bjuden pa lunch hemma hos Agnes, en av medarbetarna pa Vi-projektet. Yusuf kom och hamtade upp mig vid 11 tiden, sedan korde vi till 'King Faisal Hospital' (som bara ligger ner for gatan) for att halsa pa hans vanner som just fatt en dotter. Hon var jatte sot dar hon lag och snusade brevid sin utmattade med glada och stolta mamma. Efter en snabbvisit dar sa akte vi hem till Agnes som bor tva kullar bort fran oss i ett nybyggt medelklass omrade. Dessa omraden poppar upp runt hela Kigali, staden vaxer verkligen i raskt takt och man raknar snart med att na miljonstrecket. Val dar fick vi maracujajuice och sedan satt vi och pratade och lekte med hennes tre sma barn i tre timmar medans hon och hembitradet lagade till lunchen.
Har har nastan alla, tom de som inte sjalva har det sarskilt gott stallt rad med hembitraden. Detta beror pa den extrema fattigdom som fortfarande existerar, den har gett upphov till ett system dar familjer vilka inte sjalva kan forsorja sina barn skickar dem till folk som har det lite battre stallt (relativt sett da). Dar far de jobba for en minmal lon (ofta under 100-200kr/man) och de ges mat och husrum i utbyte mot sina tjanster.
Innan vi avnjot lunchen sa kom Agnes med tarta med ljus i, det visade sig att hennes man fyllde ar! Nagot han sjalv helst inte ville blasa upp till nan stor affar. Nar ljusen var utblasta var det sa dax att oppna de 6 karotter som stallts in pa bordet. De inneholl den traditionella rwandiska maten: sotpotatis, kasawarora, bonrora, getgryta, stekt platt brod och kokta tomater. Later kanske inte jatte samaskigt men det ar faktiskt riktigt gott. I alla fall nar man vantat pa maten i tre timmar, da smakar det underbart! Efter maten blev det den traditionella efterratten: banan. De flesta maltider har avslutas med en sot liten banan. Inte en helt dalig vana.
Efter maten fortsatte vi att leka med barnen (Winnie 3 ar, Lee 2 ar och Esther 6 manader). Hade med mig ett par gosedjur fran Sverige som present och barnens ogon lyste upp och blev stora som tefat da de fick syn pa tygtigrarna. Nar de val fatt dem i sin hand vagrade de att slappa dem. Leksaker ar en lyxvara har, nagot som fa barn har tillgang till. Inte ens i en medelklass familj som denna finns det nagot utrymme for att lagga stora summor pa importerade leksaker. Minstingen Esther placerades i mitt kna dar hon nojt satt kvar, efter en stund tittade hon upp pa mig med forundrad blick. Hon har inte hunnit traffa sarskilt manga 'muzungos' i sitt unga liv och hon var mycket nyfiken och hon studerade mig lange och ingaende. Aven nar hon lamnats tillbaka till mammas famn kastade hon langa, undrande blickar mot mig. De andra skamtade att vi var lika, lika bleka bada tva. Detta da lilla Esther har ovanligt ljus, vad de kallar brun, hud.
Hoppas att ni alla har det bra dar hemma, ar 17 dagar kvar nu tills vi atervander till Sverige. Haller tummarna for att den svenska sommaren har anlant tills dess!
Kram fran Kigali
Saturday, May 19, 2007
Pa tiden med nytt inlagg..
Ar verkligen pa tiden med ett nytt inlagg! Att jag inte skrivit pa over en vecka beror dels pa att strommen gatt med jamna mellanrum och dels pa att jag haft fullt upp. Sa nu blir det en tillbakablick pa veckan som gatt...
Forra lordagen akte vi tillbaka till 'Kigali Memorial Center', som ligger centralt belaget mitt i staden hogt uppe pa en kulle, for att se om det forandrats nagot under de tre ar som gatt sedan vi var dar senast. Sjalva utstallningsbiten var den samma, lika obehaglig och konfronternade. Vissa delar, sarskilt de dar de visar filmsnuttar dar folk bokstavligt talat blir ihjalhackade far det att vanda sig i magen bade en och tva ganger. Av nagon anledning tvingar man sig sjalv att titta. Nar man gatt genom utstallningen som bestar av olika sektioner (en del om Rwandas historia/bakgrunden och upptakten till folkmordet, en del om sjalva folkmordet, en del om offren, en del om efterspelet, en del sarskilt tillagnad barnen samt en del som gar igenom andra folkmord i historien) sa kommer man ut pa en terass med utsikt over Kigali och de enorma massgravarna som ligger placerade pa sluttningen under. Nagot som forandrats sedan sist var att minneslunden kring gravarna nu vuxit upp, vackra blommor och gronska omgav nu gravarna och gav dem en fin inramning. I gravarna raknar man nu med att det ligger ca 300 000 individer begravda. Tre ganger Lunds befolkning. Ar otroligt svart att greppa nar man star dar pa terassen och tittar ut over det levande, myllrande Kigali att dess invanare helt oppet slaktade varandra pa gatorna har for 13 ar sedan.
En av massgravarna ar fortfarande oppen sa att anhoriga kan komma hit med sina nara och karas kvarlevor och begrava dem. Nagot som regeringen uppmuntrar saval invanare i Kigali som resten av landet att gora da man inte vill ha kvarlevor begravda i var och varannan tradgard, bakgard eller aker. Rwanda ar ju Afrikas mest tatbefolkade land och man behover utnyttja alla mark som finns att tillga.
Om man ser i stort sa ar folkmordet otroligt narvarande i folks vardag. I den enda dagliga tidningen har, New Times, finns det dagligen artiklar relaterade till folkmordet. Vi har efter att ha last tidningen nastan dagligen i over en manad kommit fram till att ca 1/3 av innehallet har att gora med nagon aspekt av folkmordet. Om man satter pa radion, saval de fransk- som engelsksprakiga kanalerna, sa pratar man standigt om de pagande rattegangarna. Detta samtidigt som regeringen foresprakar ' unity and reconciliation', nagot som genomsyrar alla uttalanden och allt myndighettsutovande. Ovanpa detta sa har man behallt manga platser dar massmord begicks intakta, saval kyrkor som skolor, och i varje by finns ett minnesplakat eller en minnesplats. Som vi upplever det blir det valdigt svart for folk att ga vidare da de standigt paminns om deras forflutna, ibland far vi en kansla av att folk slits mellan viljan att ena landet och bygga upp det pa nytta samt att hantera sitt eget trauma, sin egen sorg.
Det forflutna ar aven narvarande pa andra satt. I manga omraden ute pa landsbygden lever vad man har kallar 'the genocidal ideology' (folkmordsideologin) och fordas. Ju langre fran Kigali man kommer, ju fattigare och mindre utbildade folk ar desto storre stod finner man for den ideologi som baseras pa det 'Hutu manifest' som skrevs 1959 och som blev startskottet for de upprepade massakrerna. Vittnen som staller upp och vittnar vid Gacaca rattegangarna (den lokala formen av rattskipning, ordet gacaca betyder 'sitta i graset') hotas och dodas. Senast nu i veckan skots en man som trots upprepade hot valde att stalla upp och vittna. Da man nu ar uppe i over 800 000 misstanka sa inser ni sjalva vilket stort antal rattegangar det handlar om och att det for staten blir omojligt att ge alla vittnena det skydd de skulle behova.
Tyvarr ar det inte bara vittnen som blir offer for vald har i landet, pa den internatskola dar Anna ar utanfor Gitarama (ett omrade dar ideologin fatt sarksilt hart faste) finns det dag som natt vakter. De ar dar for att skydda saval tutsi som hutu barnen, for tutsiernas del handlar det om att det finns folk som vill avsluta vad man paborjade 1994 och for hutuernas del handlar det om hamndaktioner. Vi var medvetna om att folkmords ideologin fortfarande fanns kvar, men att det idag 13 ar senare fortfarande har en sa pass stark stallning hade vi inte forvantas oss. Att det fortfarande finns mindre rebellgrupper inne i landet som med jamna mellanrum gor raider och dodar tutsier visar pa regeringens begransade kontroll. Nagot som man desperat forsoker bekampa, ofta med militara medel. Formodligen kommer det att ta tid innan man far folk att overge den destruktiva ideologi som far dem att doda sina medmanniskor. Kanns som att det enda som pa sikt kommer att kunna radda det har landet undan nya valdsamheter ar utveckling. Att folk inte behover leva i extrem fattigdom, att de inte behover kanna sig orattvistbehandlade. En kansla som idag spas pa av det faktum att overlverare for en rad fordelar, som fri utbildning och nya bostader.
Sa tillbaka till den gagna veckan. Efter att Anna akte tillbaka ut till Gitarama i sondags sa har jag mest spenderat tiden med att pa telefon forsoka fa tag pa min kontakter pa diverse organisationer. Da folk ofta ar ute i falt och ofta maste aka med kort forvarning sa har en del moten fatt bokas om x antal ganger. Har varit smatt frustrerande att bara sitta och vanta, dels pa att situationen ska lugna ner sig sa att jag kan aka ut i lagren och dels pa att fa ha de planerade motena har i Kigali. Som tur ar ar det inte forspilld tid da jag anvander den till att ga igenom det material jag samlat in samt att lasa in mig ytterligare. Att sitta vid skrivbordet med utsikt over Kigali och de omgivande kullarna ar inte helt fel, snappet battre an att sitta pa UB!
Har ocksa anvant tiden till att aka med Vi-projektet ut i falt, var med tva ganger forra veckan. I tisdags var vi uppe i norr, nara Byumba vid gransen till Uganda. Nar man tror att man inte kan komma langre ut i ingenstans visar det sig, gang pa gang, att det kan man visst. Vi korde langt ut, tillslut forsvann vagen och vi korde i hard terrang for att slutligen komma till en lite samling av hyddor. Runda sma hyddor med palmlov till tak. Hann knappt komma ur bilen innan ryktet gatt att en 'muzungo' var i byn. Snart stod alla, gamla som unga, och tittade med forvanad, chockad, tvivlade blick...kunde det verkligen vara en 'muzungo'? De borjade saga nagot pa kinyarwanda om och om igen. Agnes (kvinnan fran huvudkontoret som jag akt med) forklarade lungt att de sa "forsta muzungon i byn, forsta muzungon i byn". Visade sig att de hade hort talas om vita manniskor men aldrig sett nagon forr.
Var ocka i falt i torsdags, da akte vi istallet soder ut mot national parken Akagera som ligger langs den ostra gransen till Tanzania. Tyvarr borjade det sporegna, ar det regnperiod sa ar det. Regnet oste ner och grusvagen forvandlades till en enda lervalling. Landskapet skiljer sig en del fran det i norr, har ar det istallet forhallandevis platt och torrt. Hade inte regnat pa ett bra tag sa bonderna blev nu overlyckliga over en hel dags osregn. Efter att ha slirat runt med jeepen i ett antal timmar kom vi fram till den halsostation som vi skulle besoka. Har bistar Vi-projektet halsostationen med fron och redskap sa att de kan odla nyttiga vaxter som morotter, kal, lok etc. Som sedan skordas och tillagas for att slutligen delas ut till de familjer i omradet vars barn ar kroniskt undernarda. Detta omrade har tidigare varit ett av dem som fatt mest bistand da skordarna slagit fel och klimatet ar tamligen ogastvanligt. Man har dock lyckats forbattra situationen genom en lang rad jordbruksprojekt sa att majoriteten av befolkningen nu klarar att forsorja sig sjalva med mat. Tyvarr har de inte lyckats ta sig ur den extrema fattigdom de lever i, detta var ett av de varsta omraden jag varit i hittills. Finns inget sa hjartskarande som undernarda barn med svullna magar. De ar definitivt en syn man aldrig kommer att vanja sig vid!
Forutom att ga igenom material och aka i falt har jag hunnit med ett mote, med Dr. Denis Muhoza som jobbar for UNICEF. Nar man kommer till UNICEF's kontor i centrala Kigali sa blir man forst muddrad (som vit tjej slapp jag), sedan genom sokt med metalldetektor och sedan far man legitimera sig innan man slutligen far komma in till receptionen. Val dar far man lamna ifran sig sitt pass och fa ett tillfalligt besoks ID. Blev lite av ett missforstand da de fran receptionen ringde till Denis och sa att det satt en vit tjej och vantade pa honom. Han svarade da att han skulle ha ett mote med en student, dock med en man. Aterigen hade mitt fornamn forvirrat. Isa ar ju ett arabiskt mansnamn (betyder typ 'jesus'). Efter 20 minuter av forvirring loste det sig och jag fick en timmes intervju med Denis. Han visade sig vara en glad, medelalders man som tidigare arbetat som lakare. Han var bade trevlig och oppen och jag kunde darfor fraga en del mer kansliga fragor da han inte bara holl sig till den officiella versionen utan svarade arligt.
I fredags kom Anna tillbaka efter ytterligare en vecka ute i byn. Vi gick ut och at en riktig brak middag och avslutade kvallen med en ol pa balkongen. I lordags var vi ute och shoppade och lunchade pa 'Gorilla' som ar ett kant hotell med en hyfsat bra resturang. Efter det tog vi taxi hem for att vila upp oss och sedan pa kvallen sa lagade vi egen middag hemma. Blev en tidig kvall da Anna skulle aka tillbaka for ett mote redan tidigt imorse. Sa nu ar jag ensam kvar i Kigali igen. Fast helt ensam ar jag ju inte, vid lunch kommer Yusuf (chaufforen har vars brollop vi ska ga pa) och hamtar mig for att sedan aka till Agnes som bjudit hem mig pa sondagslunch. Ska bli trevligt att fa traffa hennes tre sma barn, ett ar 3 ar, ett ar 2 ar och det yngsta bara 5 manader. Agnes sjalv ar en bastant kvinna som alltid har nara till skratt.
Ska forsoka fa tid i veckan sa att jag kan uppdatera bloggen lite mer lopande. Ha det sa bra dar hemma!
Kram
Forra lordagen akte vi tillbaka till 'Kigali Memorial Center', som ligger centralt belaget mitt i staden hogt uppe pa en kulle, for att se om det forandrats nagot under de tre ar som gatt sedan vi var dar senast. Sjalva utstallningsbiten var den samma, lika obehaglig och konfronternade. Vissa delar, sarskilt de dar de visar filmsnuttar dar folk bokstavligt talat blir ihjalhackade far det att vanda sig i magen bade en och tva ganger. Av nagon anledning tvingar man sig sjalv att titta. Nar man gatt genom utstallningen som bestar av olika sektioner (en del om Rwandas historia/bakgrunden och upptakten till folkmordet, en del om sjalva folkmordet, en del om offren, en del om efterspelet, en del sarskilt tillagnad barnen samt en del som gar igenom andra folkmord i historien) sa kommer man ut pa en terass med utsikt over Kigali och de enorma massgravarna som ligger placerade pa sluttningen under. Nagot som forandrats sedan sist var att minneslunden kring gravarna nu vuxit upp, vackra blommor och gronska omgav nu gravarna och gav dem en fin inramning. I gravarna raknar man nu med att det ligger ca 300 000 individer begravda. Tre ganger Lunds befolkning. Ar otroligt svart att greppa nar man star dar pa terassen och tittar ut over det levande, myllrande Kigali att dess invanare helt oppet slaktade varandra pa gatorna har for 13 ar sedan.
En av massgravarna ar fortfarande oppen sa att anhoriga kan komma hit med sina nara och karas kvarlevor och begrava dem. Nagot som regeringen uppmuntrar saval invanare i Kigali som resten av landet att gora da man inte vill ha kvarlevor begravda i var och varannan tradgard, bakgard eller aker. Rwanda ar ju Afrikas mest tatbefolkade land och man behover utnyttja alla mark som finns att tillga.
Om man ser i stort sa ar folkmordet otroligt narvarande i folks vardag. I den enda dagliga tidningen har, New Times, finns det dagligen artiklar relaterade till folkmordet. Vi har efter att ha last tidningen nastan dagligen i over en manad kommit fram till att ca 1/3 av innehallet har att gora med nagon aspekt av folkmordet. Om man satter pa radion, saval de fransk- som engelsksprakiga kanalerna, sa pratar man standigt om de pagande rattegangarna. Detta samtidigt som regeringen foresprakar ' unity and reconciliation', nagot som genomsyrar alla uttalanden och allt myndighettsutovande. Ovanpa detta sa har man behallt manga platser dar massmord begicks intakta, saval kyrkor som skolor, och i varje by finns ett minnesplakat eller en minnesplats. Som vi upplever det blir det valdigt svart for folk att ga vidare da de standigt paminns om deras forflutna, ibland far vi en kansla av att folk slits mellan viljan att ena landet och bygga upp det pa nytta samt att hantera sitt eget trauma, sin egen sorg.
Det forflutna ar aven narvarande pa andra satt. I manga omraden ute pa landsbygden lever vad man har kallar 'the genocidal ideology' (folkmordsideologin) och fordas. Ju langre fran Kigali man kommer, ju fattigare och mindre utbildade folk ar desto storre stod finner man for den ideologi som baseras pa det 'Hutu manifest' som skrevs 1959 och som blev startskottet for de upprepade massakrerna. Vittnen som staller upp och vittnar vid Gacaca rattegangarna (den lokala formen av rattskipning, ordet gacaca betyder 'sitta i graset') hotas och dodas. Senast nu i veckan skots en man som trots upprepade hot valde att stalla upp och vittna. Da man nu ar uppe i over 800 000 misstanka sa inser ni sjalva vilket stort antal rattegangar det handlar om och att det for staten blir omojligt att ge alla vittnena det skydd de skulle behova.
Tyvarr ar det inte bara vittnen som blir offer for vald har i landet, pa den internatskola dar Anna ar utanfor Gitarama (ett omrade dar ideologin fatt sarksilt hart faste) finns det dag som natt vakter. De ar dar for att skydda saval tutsi som hutu barnen, for tutsiernas del handlar det om att det finns folk som vill avsluta vad man paborjade 1994 och for hutuernas del handlar det om hamndaktioner. Vi var medvetna om att folkmords ideologin fortfarande fanns kvar, men att det idag 13 ar senare fortfarande har en sa pass stark stallning hade vi inte forvantas oss. Att det fortfarande finns mindre rebellgrupper inne i landet som med jamna mellanrum gor raider och dodar tutsier visar pa regeringens begransade kontroll. Nagot som man desperat forsoker bekampa, ofta med militara medel. Formodligen kommer det att ta tid innan man far folk att overge den destruktiva ideologi som far dem att doda sina medmanniskor. Kanns som att det enda som pa sikt kommer att kunna radda det har landet undan nya valdsamheter ar utveckling. Att folk inte behover leva i extrem fattigdom, att de inte behover kanna sig orattvistbehandlade. En kansla som idag spas pa av det faktum att overlverare for en rad fordelar, som fri utbildning och nya bostader.
Sa tillbaka till den gagna veckan. Efter att Anna akte tillbaka ut till Gitarama i sondags sa har jag mest spenderat tiden med att pa telefon forsoka fa tag pa min kontakter pa diverse organisationer. Da folk ofta ar ute i falt och ofta maste aka med kort forvarning sa har en del moten fatt bokas om x antal ganger. Har varit smatt frustrerande att bara sitta och vanta, dels pa att situationen ska lugna ner sig sa att jag kan aka ut i lagren och dels pa att fa ha de planerade motena har i Kigali. Som tur ar ar det inte forspilld tid da jag anvander den till att ga igenom det material jag samlat in samt att lasa in mig ytterligare. Att sitta vid skrivbordet med utsikt over Kigali och de omgivande kullarna ar inte helt fel, snappet battre an att sitta pa UB!
Har ocksa anvant tiden till att aka med Vi-projektet ut i falt, var med tva ganger forra veckan. I tisdags var vi uppe i norr, nara Byumba vid gransen till Uganda. Nar man tror att man inte kan komma langre ut i ingenstans visar det sig, gang pa gang, att det kan man visst. Vi korde langt ut, tillslut forsvann vagen och vi korde i hard terrang for att slutligen komma till en lite samling av hyddor. Runda sma hyddor med palmlov till tak. Hann knappt komma ur bilen innan ryktet gatt att en 'muzungo' var i byn. Snart stod alla, gamla som unga, och tittade med forvanad, chockad, tvivlade blick...kunde det verkligen vara en 'muzungo'? De borjade saga nagot pa kinyarwanda om och om igen. Agnes (kvinnan fran huvudkontoret som jag akt med) forklarade lungt att de sa "forsta muzungon i byn, forsta muzungon i byn". Visade sig att de hade hort talas om vita manniskor men aldrig sett nagon forr.
Var ocka i falt i torsdags, da akte vi istallet soder ut mot national parken Akagera som ligger langs den ostra gransen till Tanzania. Tyvarr borjade det sporegna, ar det regnperiod sa ar det. Regnet oste ner och grusvagen forvandlades till en enda lervalling. Landskapet skiljer sig en del fran det i norr, har ar det istallet forhallandevis platt och torrt. Hade inte regnat pa ett bra tag sa bonderna blev nu overlyckliga over en hel dags osregn. Efter att ha slirat runt med jeepen i ett antal timmar kom vi fram till den halsostation som vi skulle besoka. Har bistar Vi-projektet halsostationen med fron och redskap sa att de kan odla nyttiga vaxter som morotter, kal, lok etc. Som sedan skordas och tillagas for att slutligen delas ut till de familjer i omradet vars barn ar kroniskt undernarda. Detta omrade har tidigare varit ett av dem som fatt mest bistand da skordarna slagit fel och klimatet ar tamligen ogastvanligt. Man har dock lyckats forbattra situationen genom en lang rad jordbruksprojekt sa att majoriteten av befolkningen nu klarar att forsorja sig sjalva med mat. Tyvarr har de inte lyckats ta sig ur den extrema fattigdom de lever i, detta var ett av de varsta omraden jag varit i hittills. Finns inget sa hjartskarande som undernarda barn med svullna magar. De ar definitivt en syn man aldrig kommer att vanja sig vid!
Forutom att ga igenom material och aka i falt har jag hunnit med ett mote, med Dr. Denis Muhoza som jobbar for UNICEF. Nar man kommer till UNICEF's kontor i centrala Kigali sa blir man forst muddrad (som vit tjej slapp jag), sedan genom sokt med metalldetektor och sedan far man legitimera sig innan man slutligen far komma in till receptionen. Val dar far man lamna ifran sig sitt pass och fa ett tillfalligt besoks ID. Blev lite av ett missforstand da de fran receptionen ringde till Denis och sa att det satt en vit tjej och vantade pa honom. Han svarade da att han skulle ha ett mote med en student, dock med en man. Aterigen hade mitt fornamn forvirrat. Isa ar ju ett arabiskt mansnamn (betyder typ 'jesus'). Efter 20 minuter av forvirring loste det sig och jag fick en timmes intervju med Denis. Han visade sig vara en glad, medelalders man som tidigare arbetat som lakare. Han var bade trevlig och oppen och jag kunde darfor fraga en del mer kansliga fragor da han inte bara holl sig till den officiella versionen utan svarade arligt.
I fredags kom Anna tillbaka efter ytterligare en vecka ute i byn. Vi gick ut och at en riktig brak middag och avslutade kvallen med en ol pa balkongen. I lordags var vi ute och shoppade och lunchade pa 'Gorilla' som ar ett kant hotell med en hyfsat bra resturang. Efter det tog vi taxi hem for att vila upp oss och sedan pa kvallen sa lagade vi egen middag hemma. Blev en tidig kvall da Anna skulle aka tillbaka for ett mote redan tidigt imorse. Sa nu ar jag ensam kvar i Kigali igen. Fast helt ensam ar jag ju inte, vid lunch kommer Yusuf (chaufforen har vars brollop vi ska ga pa) och hamtar mig for att sedan aka till Agnes som bjudit hem mig pa sondagslunch. Ska bli trevligt att fa traffa hennes tre sma barn, ett ar 3 ar, ett ar 2 ar och det yngsta bara 5 manader. Agnes sjalv ar en bastant kvinna som alltid har nara till skratt.
Ska forsoka fa tid i veckan sa att jag kan uppdatera bloggen lite mer lopande. Ha det sa bra dar hemma!
Kram
Friday, May 11, 2007
Antligen kommit igang!
Har antligen kommit igang pa allvar med min studie, kanns som det var pa tiden nu efter nastan en manad i landet. Hade mitt forsta mote pa UNHCR i mandags, fick da en del generell information om deras verksamhet i landet vilken jag spenderat veckan med att ga igenom infor nasta mote. I veckan som kommer skall jag forhoppningsvis lyckas traffa respresentanter for UNICEF och Save the Children vilka bada har en hel del aktiviteter ute i flyktinglagren. Vantar dock fortfarande pa att fa klartecken for att sjalv aka ut till de tva storsta lagren med kongolesiska flyktingar vilka jag fokuserar pa i min studie. Sakerhetssituationen ar namligen inte den basta for tillfallet, UNHCR personalen kan varken garantera sin egen eller besokares sakerhet. De maste lamna lagren senast kl.17.00 varje dag da de inte kan vara kvar nar morket fallit, da ar det upp till den rwandiska militarpoliserna att vakta lagrens invanare. Milisgrupperna ar mycket aktivare an vad jag forvantade mig, tydligen sa gar de in i lagren nattetid relativt ofta for att stjala mat och ta med sig unga, stridsdugliga man. Kanner just nu att det ar lika bra att avvakta, det ar inte vart att riskera livet for en uppsats skull. Har ju dessutom en manad kvar innan det ar dax att atervanda hem sa jag hoppas att det lugnat sig innan dess sa att jag atminstonne hinner besoka dem en gang innan avfard.
Forutom att jobba med uppsatsen sa har jag ocksa varit ute med Jorge (svensk-chilenaren som ar boss pa Vi-projektet) for att titta pa och utvardera deras arbete i en av sektorerna utanfor Byumba (i norr, nara gransen till Uganda). Vi besokte 3 bonder, en skola samt ett kooperativ som alla deltar i Vi-projektets aktiviteter. Denna gangen hamnade vi langt ut i bushen, och da menar jag langt, vagen var knappt en vag och folk bodde i de stereotypa lerhyddor med palmlovstak som manga forestaller sig nar man pratar om Afrika. Som tur ar har vi bra jeepar att tillga, utan dem hade det inte gatt. Terrangen ar ganska tuff da det bergiga landskapet gor att man emellanat kor vertikalt, rakt uppat. Ar ganska laskigt samtidigt som utsikten ar fantastisk, vyerna gar inte att beskriva!
Var intressant att fa se hur projektet arbetar och med egna ogon faktiskt se att det ger resultat. Bonderna tjanade nu mer pengar pga. de nya grodorna och de nya terasserna och bevattningsmetoderna. Att de blivit organiserade i grupper/kooperativ gor att de kan fa ut hogra priser for sina varor da de gar ihop och skickar in dem till Kigali dar priserna ar betydligt hogre an ute pa landsbygden. Aven kvinnorna deltar, i det kooperativ vi besokte stod de for 30 pers av totalt 50. Detta ar en aktiv strategi fran Vi-projektets sida da kvinnorna tenderar att se till att pengarna gar till familjen och barnen. Man jobbar ocksa aktivt med jamstalldhetsfragor, man forsoker starka kvinnornas roll da det traditionellt ar mannen som tar alla storre, viktiga beslut i hushallen.
Med pa var tur var den 'field officer' som ansvarar for just den sektor vi var i. Han satt brevid mig langst bak i jeepen. Han doftade, eller snarare stank av herrparfym. Fick ont i huvudet och kande mig snurrig efter bara ett par minuter. Detta ar dock inte det problem man brukar ha med dofter har, det brukar snarare vara det motsatta. Folk doftar svett har, och inte sa lite heller. Manga har inte rad med deodorant eller parfym utan man tvattar sig med vatten pa morgonen och satter sedan pa sig sina klader (vilka ofta tvattas utan tvattmedel). Anna och jag har hela tiden trott att det bara ar vi som storts av detta, men det visade sig finnas fler. Ett par uppmanande insandare i den enda dagliga rwandiska tidningen New Times har tagit upp amnet. Ar ganska intressant att man for en offentlig debatt kring folks personliga hygien! En insandare gjorde en jamforelse mellan Kigalis rena gator och valhallna parker, personen menade att om man har en sa ren och fin huvudstad sa bor val aven invanarna kunna halla sig rena och fina. Kanns skont att man inte ar den enda som tycker det ar jobbigt att komma in pa ett kontor, i en taxi eller pa en restaurang och motas av en kompakt svettodor! Det ar inte bara vi som ar klena muzungos som vi forst trodde.
Nar vi anda ar inne pa hygien omradet sa har vi nu varit utan vatten de senaste 3 dagarna. Som tur ar har vi pa Vi-projektet en egen extra tank med vatten ute pa bakgarden dit man kan ga med vattenkannorna och hamta. Det ar forst nar man sjalv tvingas slapa in allt vatten som man inser hur mycket man faktiskt anvander under en dag. Har just vant mig vid att inte ha varmvatten, men jag kommer nog aldrig att vanja mig vid att inte ha vatten alls! Vad vattenbristen beror pa vet vi inte riktigt, nagra havdar att det beror pa de kraftiga regn vi haft de senaste dagarna medan andra havdar att det beror pa de reparationer och omlaggningar av roren som just nu sker i Kigali. Hursom sa hoppas vi att vattnet ska vara tillbaka ikvall, bara att halla tummarna!
Hoppas allt ar bra dar hemma, har faktiskt haft lite hemlangtan. Saknar svenskt kott och svensk mjolk. Langtar ocksa efter min tvattmaskin, ar inte samma sak att handtvatta. Dromde t.o.m att jag var hemma i tvattstugan och proppade maskinen full! Ibland blir man forundrad over sig sjalv...
Stor kram!!!
Forutom att jobba med uppsatsen sa har jag ocksa varit ute med Jorge (svensk-chilenaren som ar boss pa Vi-projektet) for att titta pa och utvardera deras arbete i en av sektorerna utanfor Byumba (i norr, nara gransen till Uganda). Vi besokte 3 bonder, en skola samt ett kooperativ som alla deltar i Vi-projektets aktiviteter. Denna gangen hamnade vi langt ut i bushen, och da menar jag langt, vagen var knappt en vag och folk bodde i de stereotypa lerhyddor med palmlovstak som manga forestaller sig nar man pratar om Afrika. Som tur ar har vi bra jeepar att tillga, utan dem hade det inte gatt. Terrangen ar ganska tuff da det bergiga landskapet gor att man emellanat kor vertikalt, rakt uppat. Ar ganska laskigt samtidigt som utsikten ar fantastisk, vyerna gar inte att beskriva!
Var intressant att fa se hur projektet arbetar och med egna ogon faktiskt se att det ger resultat. Bonderna tjanade nu mer pengar pga. de nya grodorna och de nya terasserna och bevattningsmetoderna. Att de blivit organiserade i grupper/kooperativ gor att de kan fa ut hogra priser for sina varor da de gar ihop och skickar in dem till Kigali dar priserna ar betydligt hogre an ute pa landsbygden. Aven kvinnorna deltar, i det kooperativ vi besokte stod de for 30 pers av totalt 50. Detta ar en aktiv strategi fran Vi-projektets sida da kvinnorna tenderar att se till att pengarna gar till familjen och barnen. Man jobbar ocksa aktivt med jamstalldhetsfragor, man forsoker starka kvinnornas roll da det traditionellt ar mannen som tar alla storre, viktiga beslut i hushallen.
Med pa var tur var den 'field officer' som ansvarar for just den sektor vi var i. Han satt brevid mig langst bak i jeepen. Han doftade, eller snarare stank av herrparfym. Fick ont i huvudet och kande mig snurrig efter bara ett par minuter. Detta ar dock inte det problem man brukar ha med dofter har, det brukar snarare vara det motsatta. Folk doftar svett har, och inte sa lite heller. Manga har inte rad med deodorant eller parfym utan man tvattar sig med vatten pa morgonen och satter sedan pa sig sina klader (vilka ofta tvattas utan tvattmedel). Anna och jag har hela tiden trott att det bara ar vi som storts av detta, men det visade sig finnas fler. Ett par uppmanande insandare i den enda dagliga rwandiska tidningen New Times har tagit upp amnet. Ar ganska intressant att man for en offentlig debatt kring folks personliga hygien! En insandare gjorde en jamforelse mellan Kigalis rena gator och valhallna parker, personen menade att om man har en sa ren och fin huvudstad sa bor val aven invanarna kunna halla sig rena och fina. Kanns skont att man inte ar den enda som tycker det ar jobbigt att komma in pa ett kontor, i en taxi eller pa en restaurang och motas av en kompakt svettodor! Det ar inte bara vi som ar klena muzungos som vi forst trodde.
Nar vi anda ar inne pa hygien omradet sa har vi nu varit utan vatten de senaste 3 dagarna. Som tur ar har vi pa Vi-projektet en egen extra tank med vatten ute pa bakgarden dit man kan ga med vattenkannorna och hamta. Det ar forst nar man sjalv tvingas slapa in allt vatten som man inser hur mycket man faktiskt anvander under en dag. Har just vant mig vid att inte ha varmvatten, men jag kommer nog aldrig att vanja mig vid att inte ha vatten alls! Vad vattenbristen beror pa vet vi inte riktigt, nagra havdar att det beror pa de kraftiga regn vi haft de senaste dagarna medan andra havdar att det beror pa de reparationer och omlaggningar av roren som just nu sker i Kigali. Hursom sa hoppas vi att vattnet ska vara tillbaka ikvall, bara att halla tummarna!
Hoppas allt ar bra dar hemma, har faktiskt haft lite hemlangtan. Saknar svenskt kott och svensk mjolk. Langtar ocksa efter min tvattmaskin, ar inte samma sak att handtvatta. Dromde t.o.m att jag var hemma i tvattstugan och proppade maskinen full! Ibland blir man forundrad over sig sjalv...
Stor kram!!!
Sunday, May 6, 2007
Vi-LIFE programme
Tankte bara lite kort beratta om den svenska NGO, Vi-LIFE programme, som vi bor pa da flera av er dar hemma fragat om vad det egentligen ar de sysslar med.
Just Vi-LIFE bestar av ett samarbete mellan 'Swedish Cooperative Centre' och 'Vi Agroforestry'. LIFE star for 'Livelihood Improvement through Farmers' Empowerment'. Programmets mal ar att bidra till skpandet av en hallbarutveckling vilken samtidigt minskar fattigdomen i de distrikt dar man ar verksam (for nuvarande totalt 5 distrikt i Rwanda). I varje distrikt dar man i dag ar verksam raknar man med att 1 200-1 500 hushall deltar och malet ar att man 2008 ska ha natt ut till minst 25 000 hushall.
Det organisationen gor rent konkret for dessa smabonder ar att man introducerar nya grodor och tekniker (sustainable agroforestry technologies) for att darigenom forbattra kvaliten pa samt oka skorden for att i sin tur kunna oka avkastningen. Man ar ocksa noggrann med att inkludera kvinnor och barn i arbetet sa att de aktivt kan delta och atnjuta resultaten.
Man har ocksa under 2006 paborjat arbetet med att bygga upp "finansiell service" ute i byarna da de, som jag tidigare skrivit, inte har tillgang till de banker som finns i de storre staderna. Hittills har projektet rullat pa bra och man har kommit igang med att fa bonderna att saval lana som spara. Nagot de var ytterst tveksamma gentemot i starten da det i Rwanda inte finns en kultur av att lagga undan pengar och spara. Fattigdomen har tvingat manniskor att leva for dagen, man har inte helt enkelt kunnat eller velat spara for framtiden.
Vi-LIFE beskriver sig sjalva med foljande ord;
Vision
" A green cover that is ecologically sustainable and offering good living conditions for resource poor families through rational management of natural resources in Rwanda as part of the Great Lakes Region"
Mission
"To make agroforestry and local business development a cornerstone of economic growth as a means to reduce poverty and improve living standards of small-scale farmers"
The output Vi-LIFE hopes to achieve
- Increase on farm tree cover for firewood and wood products through application of agroforestry technologies
- Increased and diversified food supply through application of agroforestry technologies
- Improved nutritional status
- Improved farmers utilization of agroforestry products
- Increased and divirsified production of marketable agroforestry products
-Improved capacity of farmers in accessing market information and developing markets
- Democratic member based organization strengthened and functional
- Mainstreaming gender issues and HIV/AIDS
- Improved financial services provided to partner civil society organizations
Sa nu vet ni lite mer om vad de sysslar med har pa Vi-LIFE. Ska aka ivag och ata lunch nere i centrum innan Anna sedan tar den lilla minibussen (i vilken de trycker in minst 18 pers) till Gitarama.
Kram till er alla!
Just Vi-LIFE bestar av ett samarbete mellan 'Swedish Cooperative Centre' och 'Vi Agroforestry'. LIFE star for 'Livelihood Improvement through Farmers' Empowerment'. Programmets mal ar att bidra till skpandet av en hallbarutveckling vilken samtidigt minskar fattigdomen i de distrikt dar man ar verksam (for nuvarande totalt 5 distrikt i Rwanda). I varje distrikt dar man i dag ar verksam raknar man med att 1 200-1 500 hushall deltar och malet ar att man 2008 ska ha natt ut till minst 25 000 hushall.
Det organisationen gor rent konkret for dessa smabonder ar att man introducerar nya grodor och tekniker (sustainable agroforestry technologies) for att darigenom forbattra kvaliten pa samt oka skorden for att i sin tur kunna oka avkastningen. Man ar ocksa noggrann med att inkludera kvinnor och barn i arbetet sa att de aktivt kan delta och atnjuta resultaten.
Man har ocksa under 2006 paborjat arbetet med att bygga upp "finansiell service" ute i byarna da de, som jag tidigare skrivit, inte har tillgang till de banker som finns i de storre staderna. Hittills har projektet rullat pa bra och man har kommit igang med att fa bonderna att saval lana som spara. Nagot de var ytterst tveksamma gentemot i starten da det i Rwanda inte finns en kultur av att lagga undan pengar och spara. Fattigdomen har tvingat manniskor att leva for dagen, man har inte helt enkelt kunnat eller velat spara for framtiden.
Vi-LIFE beskriver sig sjalva med foljande ord;
Vision
" A green cover that is ecologically sustainable and offering good living conditions for resource poor families through rational management of natural resources in Rwanda as part of the Great Lakes Region"
Mission
"To make agroforestry and local business development a cornerstone of economic growth as a means to reduce poverty and improve living standards of small-scale farmers"
The output Vi-LIFE hopes to achieve
- Increase on farm tree cover for firewood and wood products through application of agroforestry technologies
- Increased and diversified food supply through application of agroforestry technologies
- Improved nutritional status
- Improved farmers utilization of agroforestry products
- Increased and divirsified production of marketable agroforestry products
-Improved capacity of farmers in accessing market information and developing markets
- Democratic member based organization strengthened and functional
- Mainstreaming gender issues and HIV/AIDS
- Improved financial services provided to partner civil society organizations
Sa nu vet ni lite mer om vad de sysslar med har pa Vi-LIFE. Ska aka ivag och ata lunch nere i centrum innan Anna sedan tar den lilla minibussen (i vilken de trycker in minst 18 pers) till Gitarama.
Kram till er alla!
Saturday, May 5, 2007
Nyfunna vanner
Att jag inte skrivit pa ett tag beror dels pa att internet inte fungerat och dels pa att vi varit mer eller mindre sjuka den senaste veckan. For Annas del borjade det med plotslig feber for exakt en vecka sedan, nar febern inte gav med sig sa begav vi oss pa sondagen till en privatklinik i centrala Kigali. Dar konstaterade lakaren efter ett blodprov att hon hade tyfoid! Inte kul alls. Vi ringde genast upp Annas mamma som sjalv ar lakare och hon berattade da att man INTE kan se om man har tyfoid eller ej genom ett blodprov, man maste gora en odling. Sa det var bara att traska ivag till narmaste sjukhus, King Faisal som ar landets storsta och basta, vilket rakar ligga langre ner pa gatan dar vi bor. Nya tester gjordes och efter 4 dagar kom sa provsvaren. Vid det har laget madde Anna mycket battre sa vi hade redan insett att det dar med tyfoid var det inte tal om. Var anda en stor lattnad att fa det svart pa vitt.
Som jag namnt tidigare sa stotte vi pa nagra amerikaner pa vart lokala pizza hak (ja, det finns numera en "pizzeria" i Kigali!) for nan vecka sedan som erbjod oss att folja med ut och titta pa nar de tranar den rwandiska militaren infor deras AU uppdrag i Darfur. Efter en del planerande och godkannande fran deras chef sa kom vi sa antligen ivag i torsdags. De skickade in sin chauffor, Uzziel, som hamtade oss i lobbyn pa Novotel (ett av Kigalis battre hotell som ligger granne med NGO'n dar vi bor). Sedan korde vi i ca 1,5-2 timmar rakt soder ut fran Kigali, riktigt vart vi akte vet vi inte da de flesta i landet inte kanner till basen (Gako) sa vill de garna halla det sa. Men vi vet att vi var ganska nara gransen till Burundi.
Val pa plats sa motte var kontakt B oss, han ar lieutenant colonel i den amerikanska armen och ar till vardags stationerad i Tyskland. Det visade sig namligen att de tre mannen vi stott pa alla var amerikanska militarer, utskickade av forsvarsdepartementet for att som det sjalva uttryckde det: "skanska legitimitet till det privata foretag som hyrts in for att genomfora utbildningen". Det var alltsa inte sjalva amerikanska armen som utforde uppdraget utan det var utlagt pa ett privat foretag vid namn ACOTA. Just den dagen vi var dar sa holl de pa med slutovningen for de officerare som de under de gagna tva veckorna tranat i vad det kallar "commander training". De ar 25 man vilka ska leda den 51;a battalionen val pa plats i Darfur.
Nar vi anlande var de i fullgang med en datorsimulering av hur en dag i falt i Darfur kan se ut, huvudpoangen var att trana deras formaga att halla manga bollar i luften samtidigt (multi tasking). Det gick sadar. Tydligen sa aterfinner man samma problem inom militaren som resten av samhallet, de hiearkiska strukturerna sitter hart i, ingen vill ta beslut pa egenhand utan det skickas alltid vidare till den med det yttersta ansvaret. Nagot som inte funkar i en militar operation som denna, alla beslut kan inte fattas av 'the battle chief'. Som tur ar har de ett par manader av traning till framfor sig, fragan ar bara om det racker for att bryta ner de radande strukturerna. For som en annan av amerikanerna,H, sa; "om de hade skickats i vag imorgon hade det gatt at helvete, de ar langt fran redo for sin kravande uppgift".
Vi hann dock inte vara pa basen en lang stund innan ryktet gatt att vi var dar, sa den hogste rwandiske majoren som ansvarar for hela anlaggningen kallade oss till sig. Vi fick forst vanta den obligatoriska kvarten (maste ju visa vem som bestammer) innan vi till slut slapptes in pa hans kontor. Han synade oss fran topp till ta och fragade ut oss om vart vi kom ifran, vad vi gjorde i Rwanda, varfor vi var sa intresserade av landet etc. etc. Detta trots att vi redan fatt klartecken att vara dar. Tillslut kom han till slutsatsen att vi inte utgjorde ett sakerhetshot sa lange vi lovade att inte ta nagra bilder eller fora kanslig information vidare. Vi lovade pa heder och samvete och fick sedan aterga till att delta i utbildningen.
Efter 4 timmar av simulering och sedan noggrann genomgang av alla fel och brister (aven det som de gjorde ratt togs sjalvfallet upp) var det sa dax for en lite avskedsfest da dels de amerikanska militarerna vi lart kanna samt en del av de f.d. soldaterna som arbetade for det privata foretaget, ACOTA, skulle aka hem. Talt hade spants upp pa ett litet granomrade pa basen och stolar vad uppstallda, vi placerades bakom majoren och B. Alla typer av rwandisk ol serverades samt grillat getkott pa pinne. Talen avloste varandra, medaljer och utmarkelser delades ut. Alla inklusive jag och Anna (formodligen mest pga. det faktum att vi var de enda kvinnorna som besokt basen pa ett bra tag!) blev tackade for sina insatser. Nar olen val flodat ett tag och rwandierna borjade bli i gasen sa akte kamerorna fram, vet inte hur manga kort som togs dar Anna och jag fick posera med olika soldater men manga blev det. Om B mailar nagra av dem kanske jag kan fa tillatelse att lagga ut dem pa bloggen, far se hur det blir.
Nar det borjade skymma var det sa dax att hoppa in i jeepen och aka tillbaka till Kigali. Pa dit vagen hade Anna och jag noterat att de lokala barnen sprang fram till bilen och holl ut handerna och gjorde honor. Vi trodde sjalvfallet att de ville ha pengar. Pa hemvagen fick vi sa beteendet forklarat. Amerikanarna hade anda sedan de anlant delat ut brod pa morgonen pa vag till basen och godis pa vagen hem pa kvallen. Vet inte hur manga kilo med karameller vi delade ut pa vagen hem, aven da det hunnit bli becksvart sa stod barnen pa pass vid vagen och vantade pa oss. Var underbart att se deras breda leenden da de fick karamellerna!
I fredags gav vi oss ocksa ut i falt men denna gangen med Vi-life programme (den svenska NGO'n vi bor pa). Vi akte norrut mot Byumba som ligger ca 1 mil fran gransen till Uganda och som ligger uppe pa valdigt hog hojd. Fick faktiskt svindel emellan at da den fantastiska utsiken verkligen tar andan ur en! Den hoga hojden gor ocksa att klimatet skiftar, liksom vegetationen och djurlivet. Det ar betydligt kallare an i ex. Kigali sa det vara bara att bylsa pa sig med varm fleecetroja. Det vi skulle gora var att kontrollera hur det gatt med de lokala tradplanternings-projekt som lokala bonder och skolbarn deltar i. Nar vi skumpat omkring i ca 2 timmar i jeepen och svischat forbi alla checkpoints (man behover inte stanna vid vagsparrarna om man har en vit bilskylt som borjar INT, dvs. att man tillhor en internationell NGO) sa steg vi antligen ur bilen. Vi var vimmelkantiga av den hoga hojden och den skumpiga farden men sa fort vi fick andats in den kalla, friska luften kandes det battre.
Den forsta familjen vi besokte bodde i ett par sma lerhus ihop med sina getter, barnen hade aldrig forr sett en 'muzungo' och till en borjan var det faktiskt riktigt radda for oss. De spang och gomde sig bakom sina foraldrar, buskar och bananpalmer. Men allt erftersom vi varit dar ett tag sa vagade de sig fram och tillslut fick vi tom ta bilder av dem. Nar vi sedan visade bilderna vi tagit med vara digitalakameror blev de valdigt forundrade. Hur hade de hamnat i kameran?
Vi stannande ocksa till pa den lokala skolan och barnen flockades kring jeepen, de var alla nyfikna och de tog mer mod till sig nu nar de var i grupp. De kom fram och fragade vad vi hette, mycket langre an sa strackte sig inte konversationen da de blev injagade av en lararinna med en hemsk pekpinne som hon inte verkade radd for att anvanda. Efter att ha akt omkring ute i bushen sa korde vi inom Byumba for att kopa kott och farsk mjolk innan vi styrde tillbaka till Kigali.
Pa kvallen motte vi sedan upp med vara nyvunna amerikanska vanner och at middag pa en kinarestaurang (finns tydligen totalt 3 kinarestauranger i landet)belagen pa sjatte vaningen i ett ofardigt hoghus. Tydligen har de borjat med att fardigstalla det uppifran for att sedan ga nerat. Sag valdigt spoklikt ut da allt forutom bara sjalva restaurangen var en byggarbetsplats med cementblock och byggstallningar. Utsikten och maten var dock superb.
Imorse gick vi sa upp till amerikanarnas hotell (Novotel) for att ata en sista frukost ihop innan de sedan skulle flyga hem vid lunchtid. Var utsokt gott med frukostbuffe da vi vant oss vid lokal yoghurt och kokta agg. Lite lyx maste man ju unna sig...Innan vi akte med dem till flygplatsen for att saga hej da sa han vi med en tur till marknaden (de ville spendera sina sista rwandiskafranc) och jag och Anna var inte samre vi. Blev en vaska och en sjal och lite masker for min del och orhangen och halsband for Anna.
Nu blaser det upp till varsta stormen har sa det ar nog bast att stanga av datorn, hoppas alla ni dar hemma har det bra och att varen visar sig fran sin basta sida!
Stor kram fran ett blasigt, stormigt och ruggigt Kigali
Som jag namnt tidigare sa stotte vi pa nagra amerikaner pa vart lokala pizza hak (ja, det finns numera en "pizzeria" i Kigali!) for nan vecka sedan som erbjod oss att folja med ut och titta pa nar de tranar den rwandiska militaren infor deras AU uppdrag i Darfur. Efter en del planerande och godkannande fran deras chef sa kom vi sa antligen ivag i torsdags. De skickade in sin chauffor, Uzziel, som hamtade oss i lobbyn pa Novotel (ett av Kigalis battre hotell som ligger granne med NGO'n dar vi bor). Sedan korde vi i ca 1,5-2 timmar rakt soder ut fran Kigali, riktigt vart vi akte vet vi inte da de flesta i landet inte kanner till basen (Gako) sa vill de garna halla det sa. Men vi vet att vi var ganska nara gransen till Burundi.
Val pa plats sa motte var kontakt B oss, han ar lieutenant colonel i den amerikanska armen och ar till vardags stationerad i Tyskland. Det visade sig namligen att de tre mannen vi stott pa alla var amerikanska militarer, utskickade av forsvarsdepartementet for att som det sjalva uttryckde det: "skanska legitimitet till det privata foretag som hyrts in for att genomfora utbildningen". Det var alltsa inte sjalva amerikanska armen som utforde uppdraget utan det var utlagt pa ett privat foretag vid namn ACOTA. Just den dagen vi var dar sa holl de pa med slutovningen for de officerare som de under de gagna tva veckorna tranat i vad det kallar "commander training". De ar 25 man vilka ska leda den 51;a battalionen val pa plats i Darfur.
Nar vi anlande var de i fullgang med en datorsimulering av hur en dag i falt i Darfur kan se ut, huvudpoangen var att trana deras formaga att halla manga bollar i luften samtidigt (multi tasking). Det gick sadar. Tydligen sa aterfinner man samma problem inom militaren som resten av samhallet, de hiearkiska strukturerna sitter hart i, ingen vill ta beslut pa egenhand utan det skickas alltid vidare till den med det yttersta ansvaret. Nagot som inte funkar i en militar operation som denna, alla beslut kan inte fattas av 'the battle chief'. Som tur ar har de ett par manader av traning till framfor sig, fragan ar bara om det racker for att bryta ner de radande strukturerna. For som en annan av amerikanerna,H, sa; "om de hade skickats i vag imorgon hade det gatt at helvete, de ar langt fran redo for sin kravande uppgift".
Vi hann dock inte vara pa basen en lang stund innan ryktet gatt att vi var dar, sa den hogste rwandiske majoren som ansvarar for hela anlaggningen kallade oss till sig. Vi fick forst vanta den obligatoriska kvarten (maste ju visa vem som bestammer) innan vi till slut slapptes in pa hans kontor. Han synade oss fran topp till ta och fragade ut oss om vart vi kom ifran, vad vi gjorde i Rwanda, varfor vi var sa intresserade av landet etc. etc. Detta trots att vi redan fatt klartecken att vara dar. Tillslut kom han till slutsatsen att vi inte utgjorde ett sakerhetshot sa lange vi lovade att inte ta nagra bilder eller fora kanslig information vidare. Vi lovade pa heder och samvete och fick sedan aterga till att delta i utbildningen.
Efter 4 timmar av simulering och sedan noggrann genomgang av alla fel och brister (aven det som de gjorde ratt togs sjalvfallet upp) var det sa dax for en lite avskedsfest da dels de amerikanska militarerna vi lart kanna samt en del av de f.d. soldaterna som arbetade for det privata foretaget, ACOTA, skulle aka hem. Talt hade spants upp pa ett litet granomrade pa basen och stolar vad uppstallda, vi placerades bakom majoren och B. Alla typer av rwandisk ol serverades samt grillat getkott pa pinne. Talen avloste varandra, medaljer och utmarkelser delades ut. Alla inklusive jag och Anna (formodligen mest pga. det faktum att vi var de enda kvinnorna som besokt basen pa ett bra tag!) blev tackade for sina insatser. Nar olen val flodat ett tag och rwandierna borjade bli i gasen sa akte kamerorna fram, vet inte hur manga kort som togs dar Anna och jag fick posera med olika soldater men manga blev det. Om B mailar nagra av dem kanske jag kan fa tillatelse att lagga ut dem pa bloggen, far se hur det blir.
Nar det borjade skymma var det sa dax att hoppa in i jeepen och aka tillbaka till Kigali. Pa dit vagen hade Anna och jag noterat att de lokala barnen sprang fram till bilen och holl ut handerna och gjorde honor. Vi trodde sjalvfallet att de ville ha pengar. Pa hemvagen fick vi sa beteendet forklarat. Amerikanarna hade anda sedan de anlant delat ut brod pa morgonen pa vag till basen och godis pa vagen hem pa kvallen. Vet inte hur manga kilo med karameller vi delade ut pa vagen hem, aven da det hunnit bli becksvart sa stod barnen pa pass vid vagen och vantade pa oss. Var underbart att se deras breda leenden da de fick karamellerna!
I fredags gav vi oss ocksa ut i falt men denna gangen med Vi-life programme (den svenska NGO'n vi bor pa). Vi akte norrut mot Byumba som ligger ca 1 mil fran gransen till Uganda och som ligger uppe pa valdigt hog hojd. Fick faktiskt svindel emellan at da den fantastiska utsiken verkligen tar andan ur en! Den hoga hojden gor ocksa att klimatet skiftar, liksom vegetationen och djurlivet. Det ar betydligt kallare an i ex. Kigali sa det vara bara att bylsa pa sig med varm fleecetroja. Det vi skulle gora var att kontrollera hur det gatt med de lokala tradplanternings-projekt som lokala bonder och skolbarn deltar i. Nar vi skumpat omkring i ca 2 timmar i jeepen och svischat forbi alla checkpoints (man behover inte stanna vid vagsparrarna om man har en vit bilskylt som borjar INT, dvs. att man tillhor en internationell NGO) sa steg vi antligen ur bilen. Vi var vimmelkantiga av den hoga hojden och den skumpiga farden men sa fort vi fick andats in den kalla, friska luften kandes det battre.
Den forsta familjen vi besokte bodde i ett par sma lerhus ihop med sina getter, barnen hade aldrig forr sett en 'muzungo' och till en borjan var det faktiskt riktigt radda for oss. De spang och gomde sig bakom sina foraldrar, buskar och bananpalmer. Men allt erftersom vi varit dar ett tag sa vagade de sig fram och tillslut fick vi tom ta bilder av dem. Nar vi sedan visade bilderna vi tagit med vara digitalakameror blev de valdigt forundrade. Hur hade de hamnat i kameran?
Vi stannande ocksa till pa den lokala skolan och barnen flockades kring jeepen, de var alla nyfikna och de tog mer mod till sig nu nar de var i grupp. De kom fram och fragade vad vi hette, mycket langre an sa strackte sig inte konversationen da de blev injagade av en lararinna med en hemsk pekpinne som hon inte verkade radd for att anvanda. Efter att ha akt omkring ute i bushen sa korde vi inom Byumba for att kopa kott och farsk mjolk innan vi styrde tillbaka till Kigali.
Pa kvallen motte vi sedan upp med vara nyvunna amerikanska vanner och at middag pa en kinarestaurang (finns tydligen totalt 3 kinarestauranger i landet)belagen pa sjatte vaningen i ett ofardigt hoghus. Tydligen har de borjat med att fardigstalla det uppifran for att sedan ga nerat. Sag valdigt spoklikt ut da allt forutom bara sjalva restaurangen var en byggarbetsplats med cementblock och byggstallningar. Utsikten och maten var dock superb.
Imorse gick vi sa upp till amerikanarnas hotell (Novotel) for att ata en sista frukost ihop innan de sedan skulle flyga hem vid lunchtid. Var utsokt gott med frukostbuffe da vi vant oss vid lokal yoghurt och kokta agg. Lite lyx maste man ju unna sig...Innan vi akte med dem till flygplatsen for att saga hej da sa han vi med en tur till marknaden (de ville spendera sina sista rwandiskafranc) och jag och Anna var inte samre vi. Blev en vaska och en sjal och lite masker for min del och orhangen och halsband for Anna.
Nu blaser det upp till varsta stormen har sa det ar nog bast att stanga av datorn, hoppas alla ni dar hemma har det bra och att varen visar sig fran sin basta sida!
Stor kram fran ett blasigt, stormigt och ruggigt Kigali
Subscribe to:
Posts (Atom)
