Nyfunna vanner

Att jag inte skrivit pa ett tag beror dels pa att internet inte fungerat och dels pa att vi varit mer eller mindre sjuka den senaste veckan. For Annas del borjade det med plotslig feber for exakt en vecka sedan, nar febern inte gav med sig sa begav vi oss pa sondagen till en privatklinik i centrala Kigali. Dar konstaterade lakaren efter ett blodprov att hon hade tyfoid! Inte kul alls. Vi ringde genast upp Annas mamma som sjalv ar lakare och hon berattade da att man INTE kan se om man har tyfoid eller ej genom ett blodprov, man maste gora en odling. Sa det var bara att traska ivag till narmaste sjukhus, King Faisal som ar landets storsta och basta, vilket rakar ligga langre ner pa gatan dar vi bor. Nya tester gjordes och efter 4 dagar kom sa provsvaren. Vid det har laget madde Anna mycket battre sa vi hade redan insett att det dar med tyfoid var det inte tal om. Var anda en stor lattnad att fa det svart pa vitt.

Som jag namnt tidigare sa stotte vi pa nagra amerikaner pa vart lokala pizza hak (ja, det finns numera en "pizzeria" i Kigali!) for nan vecka sedan som erbjod oss att folja med ut och titta pa nar de tranar den rwandiska militaren infor deras AU uppdrag i Darfur. Efter en del planerande och godkannande fran deras chef sa kom vi sa antligen ivag i torsdags. De skickade in sin chauffor, Uzziel, som hamtade oss i lobbyn pa Novotel (ett av Kigalis battre hotell som ligger granne med NGO'n dar vi bor). Sedan korde vi i ca 1,5-2 timmar rakt soder ut fran Kigali, riktigt vart vi akte vet vi inte da de flesta i landet inte kanner till basen (Gako) sa vill de garna halla det sa. Men vi vet att vi var ganska nara gransen till Burundi.

Val pa plats sa motte var kontakt B oss, han ar lieutenant colonel i den amerikanska armen och ar till vardags stationerad i Tyskland. Det visade sig namligen att de tre mannen vi stott pa alla var amerikanska militarer, utskickade av forsvarsdepartementet for att som det sjalva uttryckde det: "skanska legitimitet till det privata foretag som hyrts in for att genomfora utbildningen". Det var alltsa inte sjalva amerikanska armen som utforde uppdraget utan det var utlagt pa ett privat foretag vid namn ACOTA. Just den dagen vi var dar sa holl de pa med slutovningen for de officerare som de under de gagna tva veckorna tranat i vad det kallar "commander training". De ar 25 man vilka ska leda den 51;a battalionen val pa plats i Darfur.
Nar vi anlande var de i fullgang med en datorsimulering av hur en dag i falt i Darfur kan se ut, huvudpoangen var att trana deras formaga att halla manga bollar i luften samtidigt (multi tasking). Det gick sadar. Tydligen sa aterfinner man samma problem inom militaren som resten av samhallet, de hiearkiska strukturerna sitter hart i, ingen vill ta beslut pa egenhand utan det skickas alltid vidare till den med det yttersta ansvaret. Nagot som inte funkar i en militar operation som denna, alla beslut kan inte fattas av 'the battle chief'. Som tur ar har de ett par manader av traning till framfor sig, fragan ar bara om det racker for att bryta ner de radande strukturerna. For som en annan av amerikanerna,H, sa; "om de hade skickats i vag imorgon hade det gatt at helvete, de ar langt fran redo for sin kravande uppgift".

Vi hann dock inte vara pa basen en lang stund innan ryktet gatt att vi var dar, sa den hogste rwandiske majoren som ansvarar for hela anlaggningen kallade oss till sig. Vi fick forst vanta den obligatoriska kvarten (maste ju visa vem som bestammer) innan vi till slut slapptes in pa hans kontor. Han synade oss fran topp till ta och fragade ut oss om vart vi kom ifran, vad vi gjorde i Rwanda, varfor vi var sa intresserade av landet etc. etc. Detta trots att vi redan fatt klartecken att vara dar. Tillslut kom han till slutsatsen att vi inte utgjorde ett sakerhetshot sa lange vi lovade att inte ta nagra bilder eller fora kanslig information vidare. Vi lovade pa heder och samvete och fick sedan aterga till att delta i utbildningen.

Efter 4 timmar av simulering och sedan noggrann genomgang av alla fel och brister (aven det som de gjorde ratt togs sjalvfallet upp) var det sa dax for en lite avskedsfest da dels de amerikanska militarerna vi lart kanna samt en del av de f.d. soldaterna som arbetade for det privata foretaget, ACOTA, skulle aka hem. Talt hade spants upp pa ett litet granomrade pa basen och stolar vad uppstallda, vi placerades bakom majoren och B. Alla typer av rwandisk ol serverades samt grillat getkott pa pinne. Talen avloste varandra, medaljer och utmarkelser delades ut. Alla inklusive jag och Anna (formodligen mest pga. det faktum att vi var de enda kvinnorna som besokt basen pa ett bra tag!) blev tackade for sina insatser. Nar olen val flodat ett tag och rwandierna borjade bli i gasen sa akte kamerorna fram, vet inte hur manga kort som togs dar Anna och jag fick posera med olika soldater men manga blev det. Om B mailar nagra av dem kanske jag kan fa tillatelse att lagga ut dem pa bloggen, far se hur det blir.

Nar det borjade skymma var det sa dax att hoppa in i jeepen och aka tillbaka till Kigali. Pa dit vagen hade Anna och jag noterat att de lokala barnen sprang fram till bilen och holl ut handerna och gjorde honor. Vi trodde sjalvfallet att de ville ha pengar. Pa hemvagen fick vi sa beteendet forklarat. Amerikanarna hade anda sedan de anlant delat ut brod pa morgonen pa vag till basen och godis pa vagen hem pa kvallen. Vet inte hur manga kilo med karameller vi delade ut pa vagen hem, aven da det hunnit bli becksvart sa stod barnen pa pass vid vagen och vantade pa oss. Var underbart att se deras breda leenden da de fick karamellerna!

I fredags gav vi oss ocksa ut i falt men denna gangen med Vi-life programme (den svenska NGO'n vi bor pa). Vi akte norrut mot Byumba som ligger ca 1 mil fran gransen till Uganda och som ligger uppe pa valdigt hog hojd. Fick faktiskt svindel emellan at da den fantastiska utsiken verkligen tar andan ur en! Den hoga hojden gor ocksa att klimatet skiftar, liksom vegetationen och djurlivet. Det ar betydligt kallare an i ex. Kigali sa det vara bara att bylsa pa sig med varm fleecetroja. Det vi skulle gora var att kontrollera hur det gatt med de lokala tradplanternings-projekt som lokala bonder och skolbarn deltar i. Nar vi skumpat omkring i ca 2 timmar i jeepen och svischat forbi alla checkpoints (man behover inte stanna vid vagsparrarna om man har en vit bilskylt som borjar INT, dvs. att man tillhor en internationell NGO) sa steg vi antligen ur bilen. Vi var vimmelkantiga av den hoga hojden och den skumpiga farden men sa fort vi fick andats in den kalla, friska luften kandes det battre.

Den forsta familjen vi besokte bodde i ett par sma lerhus ihop med sina getter, barnen hade aldrig forr sett en 'muzungo' och till en borjan var det faktiskt riktigt radda for oss. De spang och gomde sig bakom sina foraldrar, buskar och bananpalmer. Men allt erftersom vi varit dar ett tag sa vagade de sig fram och tillslut fick vi tom ta bilder av dem. Nar vi sedan visade bilderna vi tagit med vara digitalakameror blev de valdigt forundrade. Hur hade de hamnat i kameran?
Vi stannande ocksa till pa den lokala skolan och barnen flockades kring jeepen, de var alla nyfikna och de tog mer mod till sig nu nar de var i grupp. De kom fram och fragade vad vi hette, mycket langre an sa strackte sig inte konversationen da de blev injagade av en lararinna med en hemsk pekpinne som hon inte verkade radd for att anvanda. Efter att ha akt omkring ute i bushen sa korde vi inom Byumba for att kopa kott och farsk mjolk innan vi styrde tillbaka till Kigali.

Pa kvallen motte vi sedan upp med vara nyvunna amerikanska vanner och at middag pa en kinarestaurang (finns tydligen totalt 3 kinarestauranger i landet)belagen pa sjatte vaningen i ett ofardigt hoghus. Tydligen har de borjat med att fardigstalla det uppifran for att sedan ga nerat. Sag valdigt spoklikt ut da allt forutom bara sjalva restaurangen var en byggarbetsplats med cementblock och byggstallningar. Utsikten och maten var dock superb.

Imorse gick vi sa upp till amerikanarnas hotell (Novotel) for att ata en sista frukost ihop innan de sedan skulle flyga hem vid lunchtid. Var utsokt gott med frukostbuffe da vi vant oss vid lokal yoghurt och kokta agg. Lite lyx maste man ju unna sig...Innan vi akte med dem till flygplatsen for att saga hej da sa han vi med en tur till marknaden (de ville spendera sina sista rwandiskafranc) och jag och Anna var inte samre vi. Blev en vaska och en sjal och lite masker for min del och orhangen och halsband for Anna.

Nu blaser det upp till varsta stormen har sa det ar nog bast att stanga av datorn, hoppas alla ni dar hemma har det bra och att varen visar sig fran sin basta sida!

Stor kram fran ett blasigt, stormigt och ruggigt Kigali