Pa tiden med nytt inlagg..

Ar verkligen pa tiden med ett nytt inlagg! Att jag inte skrivit pa over en vecka beror dels pa att strommen gatt med jamna mellanrum och dels pa att jag haft fullt upp. Sa nu blir det en tillbakablick pa veckan som gatt...

Forra lordagen akte vi tillbaka till 'Kigali Memorial Center', som ligger centralt belaget mitt i staden hogt uppe pa en kulle, for att se om det forandrats nagot under de tre ar som gatt sedan vi var dar senast. Sjalva utstallningsbiten var den samma, lika obehaglig och konfronternade. Vissa delar, sarskilt de dar de visar filmsnuttar dar folk bokstavligt talat blir ihjalhackade far det att vanda sig i magen bade en och tva ganger. Av nagon anledning tvingar man sig sjalv att titta. Nar man gatt genom utstallningen som bestar av olika sektioner (en del om Rwandas historia/bakgrunden och upptakten till folkmordet, en del om sjalva folkmordet, en del om offren, en del om efterspelet, en del sarskilt tillagnad barnen samt en del som gar igenom andra folkmord i historien) sa kommer man ut pa en terass med utsikt over Kigali och de enorma massgravarna som ligger placerade pa sluttningen under. Nagot som forandrats sedan sist var att minneslunden kring gravarna nu vuxit upp, vackra blommor och gronska omgav nu gravarna och gav dem en fin inramning. I gravarna raknar man nu med att det ligger ca 300 000 individer begravda. Tre ganger Lunds befolkning. Ar otroligt svart att greppa nar man star dar pa terassen och tittar ut over det levande, myllrande Kigali att dess invanare helt oppet slaktade varandra pa gatorna har for 13 ar sedan.

En av massgravarna ar fortfarande oppen sa att anhoriga kan komma hit med sina nara och karas kvarlevor och begrava dem. Nagot som regeringen uppmuntrar saval invanare i Kigali som resten av landet att gora da man inte vill ha kvarlevor begravda i var och varannan tradgard, bakgard eller aker. Rwanda ar ju Afrikas mest tatbefolkade land och man behover utnyttja alla mark som finns att tillga.

Om man ser i stort sa ar folkmordet otroligt narvarande i folks vardag. I den enda dagliga tidningen har, New Times, finns det dagligen artiklar relaterade till folkmordet. Vi har efter att ha last tidningen nastan dagligen i over en manad kommit fram till att ca 1/3 av innehallet har att gora med nagon aspekt av folkmordet. Om man satter pa radion, saval de fransk- som engelsksprakiga kanalerna, sa pratar man standigt om de pagande rattegangarna. Detta samtidigt som regeringen foresprakar ' unity and reconciliation', nagot som genomsyrar alla uttalanden och allt myndighettsutovande. Ovanpa detta sa har man behallt manga platser dar massmord begicks intakta, saval kyrkor som skolor, och i varje by finns ett minnesplakat eller en minnesplats. Som vi upplever det blir det valdigt svart for folk att ga vidare da de standigt paminns om deras forflutna, ibland far vi en kansla av att folk slits mellan viljan att ena landet och bygga upp det pa nytta samt att hantera sitt eget trauma, sin egen sorg.

Det forflutna ar aven narvarande pa andra satt. I manga omraden ute pa landsbygden lever vad man har kallar 'the genocidal ideology' (folkmordsideologin) och fordas. Ju langre fran Kigali man kommer, ju fattigare och mindre utbildade folk ar desto storre stod finner man for den ideologi som baseras pa det 'Hutu manifest' som skrevs 1959 och som blev startskottet for de upprepade massakrerna. Vittnen som staller upp och vittnar vid Gacaca rattegangarna (den lokala formen av rattskipning, ordet gacaca betyder 'sitta i graset') hotas och dodas. Senast nu i veckan skots en man som trots upprepade hot valde att stalla upp och vittna. Da man nu ar uppe i over 800 000 misstanka sa inser ni sjalva vilket stort antal rattegangar det handlar om och att det for staten blir omojligt att ge alla vittnena det skydd de skulle behova.

Tyvarr ar det inte bara vittnen som blir offer for vald har i landet, pa den internatskola dar Anna ar utanfor Gitarama (ett omrade dar ideologin fatt sarksilt hart faste) finns det dag som natt vakter. De ar dar for att skydda saval tutsi som hutu barnen, for tutsiernas del handlar det om att det finns folk som vill avsluta vad man paborjade 1994 och for hutuernas del handlar det om hamndaktioner. Vi var medvetna om att folkmords ideologin fortfarande fanns kvar, men att det idag 13 ar senare fortfarande har en sa pass stark stallning hade vi inte forvantas oss. Att det fortfarande finns mindre rebellgrupper inne i landet som med jamna mellanrum gor raider och dodar tutsier visar pa regeringens begransade kontroll. Nagot som man desperat forsoker bekampa, ofta med militara medel. Formodligen kommer det att ta tid innan man far folk att overge den destruktiva ideologi som far dem att doda sina medmanniskor. Kanns som att det enda som pa sikt kommer att kunna radda det har landet undan nya valdsamheter ar utveckling. Att folk inte behover leva i extrem fattigdom, att de inte behover kanna sig orattvistbehandlade. En kansla som idag spas pa av det faktum att overlverare for en rad fordelar, som fri utbildning och nya bostader.

Sa tillbaka till den gagna veckan. Efter att Anna akte tillbaka ut till Gitarama i sondags sa har jag mest spenderat tiden med att pa telefon forsoka fa tag pa min kontakter pa diverse organisationer. Da folk ofta ar ute i falt och ofta maste aka med kort forvarning sa har en del moten fatt bokas om x antal ganger. Har varit smatt frustrerande att bara sitta och vanta, dels pa att situationen ska lugna ner sig sa att jag kan aka ut i lagren och dels pa att fa ha de planerade motena har i Kigali. Som tur ar ar det inte forspilld tid da jag anvander den till att ga igenom det material jag samlat in samt att lasa in mig ytterligare. Att sitta vid skrivbordet med utsikt over Kigali och de omgivande kullarna ar inte helt fel, snappet battre an att sitta pa UB!

Har ocksa anvant tiden till att aka med Vi-projektet ut i falt, var med tva ganger forra veckan. I tisdags var vi uppe i norr, nara Byumba vid gransen till Uganda. Nar man tror att man inte kan komma langre ut i ingenstans visar det sig, gang pa gang, att det kan man visst. Vi korde langt ut, tillslut forsvann vagen och vi korde i hard terrang for att slutligen komma till en lite samling av hyddor. Runda sma hyddor med palmlov till tak. Hann knappt komma ur bilen innan ryktet gatt att en 'muzungo' var i byn. Snart stod alla, gamla som unga, och tittade med forvanad, chockad, tvivlade blick...kunde det verkligen vara en 'muzungo'? De borjade saga nagot pa kinyarwanda om och om igen. Agnes (kvinnan fran huvudkontoret som jag akt med) forklarade lungt att de sa "forsta muzungon i byn, forsta muzungon i byn". Visade sig att de hade hort talas om vita manniskor men aldrig sett nagon forr.

Var ocka i falt i torsdags, da akte vi istallet soder ut mot national parken Akagera som ligger langs den ostra gransen till Tanzania. Tyvarr borjade det sporegna, ar det regnperiod sa ar det. Regnet oste ner och grusvagen forvandlades till en enda lervalling. Landskapet skiljer sig en del fran det i norr, har ar det istallet forhallandevis platt och torrt. Hade inte regnat pa ett bra tag sa bonderna blev nu overlyckliga over en hel dags osregn. Efter att ha slirat runt med jeepen i ett antal timmar kom vi fram till den halsostation som vi skulle besoka. Har bistar Vi-projektet halsostationen med fron och redskap sa att de kan odla nyttiga vaxter som morotter, kal, lok etc. Som sedan skordas och tillagas for att slutligen delas ut till de familjer i omradet vars barn ar kroniskt undernarda. Detta omrade har tidigare varit ett av dem som fatt mest bistand da skordarna slagit fel och klimatet ar tamligen ogastvanligt. Man har dock lyckats forbattra situationen genom en lang rad jordbruksprojekt sa att majoriteten av befolkningen nu klarar att forsorja sig sjalva med mat. Tyvarr har de inte lyckats ta sig ur den extrema fattigdom de lever i, detta var ett av de varsta omraden jag varit i hittills. Finns inget sa hjartskarande som undernarda barn med svullna magar. De ar definitivt en syn man aldrig kommer att vanja sig vid!

Forutom att ga igenom material och aka i falt har jag hunnit med ett mote, med Dr. Denis Muhoza som jobbar for UNICEF. Nar man kommer till UNICEF's kontor i centrala Kigali sa blir man forst muddrad (som vit tjej slapp jag), sedan genom sokt med metalldetektor och sedan far man legitimera sig innan man slutligen far komma in till receptionen. Val dar far man lamna ifran sig sitt pass och fa ett tillfalligt besoks ID. Blev lite av ett missforstand da de fran receptionen ringde till Denis och sa att det satt en vit tjej och vantade pa honom. Han svarade da att han skulle ha ett mote med en student, dock med en man. Aterigen hade mitt fornamn forvirrat. Isa ar ju ett arabiskt mansnamn (betyder typ 'jesus'). Efter 20 minuter av forvirring loste det sig och jag fick en timmes intervju med Denis. Han visade sig vara en glad, medelalders man som tidigare arbetat som lakare. Han var bade trevlig och oppen och jag kunde darfor fraga en del mer kansliga fragor da han inte bara holl sig till den officiella versionen utan svarade arligt.

I fredags kom Anna tillbaka efter ytterligare en vecka ute i byn. Vi gick ut och at en riktig brak middag och avslutade kvallen med en ol pa balkongen. I lordags var vi ute och shoppade och lunchade pa 'Gorilla' som ar ett kant hotell med en hyfsat bra resturang. Efter det tog vi taxi hem for att vila upp oss och sedan pa kvallen sa lagade vi egen middag hemma. Blev en tidig kvall da Anna skulle aka tillbaka for ett mote redan tidigt imorse. Sa nu ar jag ensam kvar i Kigali igen. Fast helt ensam ar jag ju inte, vid lunch kommer Yusuf (chaufforen har vars brollop vi ska ga pa) och hamtar mig for att sedan aka till Agnes som bjudit hem mig pa sondagslunch. Ska bli trevligt att fa traffa hennes tre sma barn, ett ar 3 ar, ett ar 2 ar och det yngsta bara 5 manader. Agnes sjalv ar en bastant kvinna som alltid har nara till skratt.

Ska forsoka fa tid i veckan sa att jag kan uppdatera bloggen lite mer lopande. Ha det sa bra dar hemma!

Kram