Tillbaka i Nairobi

Då var man tillbaka i Nairobi igen efter att ha spenderat det mesta av förra veckan i Nakuru. Sitter i skuggan på balkongen med datorn i knäet (tro nu inte att vi har Internet hemma, nej får spara detta inlägg på usb för att ladda upp vid senare tillfälle) och tittar ut över grannskapet och den el-stolpe som efter att elledningen brast igår nu hänger i 60 graders vinkel över vår innergård. En bil med två män från Kenya Power Company kom igår, de steg ur bilen gick fram till stolpen och petade på den men gick sedan tillbaka till bilen igen och körde iväg. Ryktet i huset säger dock att de ska komma tillbaka och fixa stolpen och ledningarna idag. Det återstår att se om så sker. Mentaliteten som råder här kan lätt sammanfattas i ett ord ”polepole” (swahili som kan översättas med sakta/lugnt).

Att komma ut från Nairobi var som alltid underbart. För att överleva i den här stan behöver man definitivt ta sig andningspauser med jämna mellanrum, och då menar jag inte bara från den extremt dåliga luften. Förra veckan åkte hela vårt lilla IDP team till Nakuru National Park där vi inledde med en två dagars workshop kring ”Mental Health in Emergency Settings”, som jag tidigare nämnt. Var otroligt lärorikt och väldigt matnyttigt för oss som regelbundet träffar traumatiserade och psykiskt sjuka ute i lägren. Något som också var otroligt nyttigt var den hela dag vi ägnade åt ”staff welfare”, ett område som ofta glöms bort inom FN-systemet trots att folk ofta arbetar i utsatta och påfrestande miljöer som kan ge men för livet om man inte är försiktig. Efter två intensiva dagar med workshop så avslutade vi med en dag då vi gick igenom 2008 och blickade framåt inför kommande år.

Men det var inte bara allvar och arbete, vi hann också med att åka på tre fantastiska ”gamedrives” i parken. Fick uppleva flamingos, pelikaner, Marabou stork, hyenor, zebror, diverse antiloper, ”water bucks”, lejon med ungar, giraffer, babianer i massor, dik dik, bufflar, vit och svart noshörning m.fl. Att uppleva dessa djur på bara några meters avstånd är något man aldrig glömmer. Att få ögonkontakt med en hyena eller en noshörning som nyfiket stirrar på en är helt obeskrivligt. Dock kom vi lite väl nära vid ett tillfälle då vi körde upp intill ett par lekande ”black rhinos”, en av våra chefer råkade då av misstag utlösa blixten på sin kamera något som fick den enorma varelsen att se rött. En millisekund senare anföll noshörningen bilen men som tur var var vår guide uppmärksam och tryckte gasen i botten. Vi flög sedan fram ett par hundra meter med två noshörningar galloperande efter oss. Det är då man blir påmind att man är inne på deras revir och att det är vi som måste anpassa oss efter dem.

När retreatet så var över stannade jag och Andy och Lola (vår nya admin praktikant från Nigeria) kvar i Nakuru för att dagen efter närvara vid ett av UNHCR’s ”16 Days of Activism Against Gender Violence” event. Själva eventet var en sports dag ute i ett av lägre utanför Naivasha (söder om Nakuru). Vi hade köpt in en del sportsutrustning som mottogs med öppna armar då de i princip inte finns något för de f.d. IDP’ern att gör i lägren då de missat årets sådd. Något annat som uppskattades var de t-shirts vi tryckt upp med ett GBV-budskap (gender based violence) på swahili och på vilka alla fick göra ett eget handavtryck. Var kladdigt, för att säga det minsta, men väldigt kul. Förutom de mer underhållande aktiviteterna så hade vi också i samarbete med USAID ordnat med små tält i vilka alla erbjöds gratis och konfidentiell HIV-testning. Vi var först oroliga att folk skulle känna sig nervösa och skämmas och inte våga gå dit, men våra farhågor visade sig vara helt obefogade. Folk strömmade gladeligen till tälten och testade sig på löpande band.

Det var en kort sammanfattning av veckan som gick, lustigt nog känns det som att tiden bara flyger iväg. Har bara ca 1,5 månad kvar i Kenya nu vilket känns lite sorgligt nu när jag börjar komma in i arbetet på UNHCR ordentligt. Upphör aldrig att facinera mig hur anpassningsbar människan är. Hur man som svensk kan trivas så bra i ett land som på så många sätt är raka motsatsen till ”hemma”. Ett land där våld och fattigdom i hög grad är en del av vardagen, där man febrilt kämpar för att bibehålla lugnet mellan de många olika etniska grupperna som utgör dess befolkning. Nu närmast gäller det implementerande av Wakirapporten, kommer det att bli en lokal tribunal eller kommer frågan att gå till ICC (International Criminal Court) i Haag? Tidsfristen för beslutet går ut den 17 december och alla undrar nu hur folk kommer att reagera. Den lista på misstänka förövare som lämnades ihop med rapporten har ännu inte offentliggjorts men om man varit i Kenya ett tag och känner till den inhemska politiken så är det inte så svårt att räkna ut vem står med, vem som riskerar att åtalas. Allt vi kan göra nu är att planera för eventuella oroligheter (om att ifall något skulle hända måste man vara beredd och då vi utgör ”emergency response team” så måste vi vara beredda på vad som) och avvakta och se vad som sker. Förhoppningsvis har de politiska ledarna lärt sig av sina misstag, förhoppningsvis kommer de att mana till lugn istället för som sist våld.

Det var allt för nu.

Kram till er alla från ett hett, svettigt Nairobi!