"Nairobbery" lever upp till sitt rykte...eller?

Detta inlagg skrev jag i mitten pa forra veckan men fick aldrig publicerat det pga dalig uppkoppling.

"Gor ett kort inlagg bara for att meddela att min mobil blivit stulen och att ni inte lange kan na mig pa varken mitt vanliga eller loakala nummer. Ska forsoka hinna kopa en ny mobil efter jobbet idag och lovar att meddela er det nya nummret snarast mojligt.

Var igar efter jobbet i vimmlet pa Sarit center, ett kopcentrum har i Westlands, som mobilen blev stulen ur min ficka. Hur nagon lyckades ta den ur jeansfickan utan att jag market det ar svart att forsta. Men jag har lart mig min laxa och kommer definitivt inte att forvara mobilen i fickan i farmtiden!

Hittills har Johan (som jag delar lagenhet med) blivit bestulen pa sin digitalkamera, ocksa den lyckades de lirka ur fickan pa honom. Borde kanske sett det som ett varnande exempel! Och nu nar jag blivit bestulen pa min mobil sa ar det bara Sebastian kvar sen har vi alla blivit bestulna. Far hoppas att det inte blir en tredje gangen gilt, aven om det verkar nastan omojligt att undvika hur forsiktig man an ar i den har stan!"

Men tji fick jag. Visade sig att jag inte alls blivit bestulen utan att mobilen glidigt ur fickan i taxin! Chaufforen, som jag aldrig akt med tidigare, kom ihag att jag jobbade pa UNHCR och kom till kontoret i fredags och lamnade tillbaka mobilen. Helt otroligt! Ingen har pa kontoret tror det ar sant, igen av dem har tidigare upplevt att de fatt tillbaka nagot de tappat eller glomt har i Nairobi. Kanns som lite av en solskenshistoria efter alla formaningar! Kanner mig dock smatt generad over att jag direkt, utan att blinka, drog slutsatsen att nagon stulit mobilen da det egentligen var min egen klumpighet som lag bakom. Hur som, det slutade lyckligt denna gangen da jag var nojd med att fa tillbaka telefonen och chaufforen var nojd med sin hittelon.

Underbart att bli positivt overraskad!

Forsenade inlagg

Nu har jag antligen fatt mojlighet att uppdatera bloggen, vet att det var ett tag sedan sist men jag har haft galet mycket att gora (plus att internet inte fungerat ordentligt). Men battre sent an aldrig! Har kommer nagra inlagg pa rad som jag skrivit under den gangna veckan men inte lyckats publicera. Hall till godo!

Mulet och kallt...

Tyvarr har vi nu gatt in i en period av sk. "short rains" vilket innebar att temperaturen gatt ner till 20-25 grader och det ar mulet och regnar med jamna mellanrum. Vore inte sa illa om det inte vore for det faktum att strommen forsvinner efter minsta lilla regnskur. Pa UNHCR har vi extra generatorer som gar in men hemma ar det bara att tanda stearinljusen och krypa upp i soffan. Kan vara mysigt ett tag, men da det sker pa daglig basis sa trottnar man ganska fort. Det varsta ar kylskapet, man kan inte kopa hem vad som eftersom det tinar snabbt i varmen vilket gor det svart att storhandla. Istallet tvingas vi kopa mindre mangder mjolk, smor etc. for att inte tvingas slanga det.

Glomde ju igar att beratta om helgen. Har borjar namligen helgen inofficiellt pa torsdagskvallen da samtliga expats fran saval FN som ambassaderna samlas pa Havanna, en liten bar som ligger centralt i Westlands dar vi bor. Eftersom de flesta bara jobbar halva dagen pa fredagar sa har det blivit tradition att ga ut och ta en drink och mingla runt pa torsdagarna. En tevlig tradition aven om baren i sig skulle kunna ligga var som i Europa da det inte finns mycket som paminner om Kenya, vare sig klientelet eller inredningen. Maste dock erkanna att det finns en viss lockelse i att stiga in i en mer bekant varld lite da och da och fa en paus fran det annars pulserande livet i Nairobi. Forra veckan inledde vi kvallen med middag pa en etiopisk restaurang dar vi fick in maten pa tva enorma fat tackta av deras speciella, fermenterade brod. Direkt pa brodet lag sedan sma hogar med olika ratter, allt fran get till kyckling och lamm men ocksa en del vegetariska roror, som man sedan svepte upp med brodet. Ganska kryddigt och ganska gott aven om get inte ar min favorit!

Pa den etiopiska restaurangen fick vi uppleva nagot som tydligen ar ganska vanligt har i Nairobi, namligen en privat fundraiser. I detta fallet gallde det en aldre kvinna som fatt brostcancer och som behovde extra finansiellt stod. Sa hennes dotter hade da ordnat en tillstallning for att samla in pengar till behandligen dar hela vanskapskretsen var inbjuden. Tydligen brukar folk gora det samma for att fa ihop pengar till andra storre utgifter som exempelvis begravningar. Om nagon har svart att betala pa engenhand sa gar det socialanatverket in och hjalper till.

I fredags var vi alla helt slut, sa det blev en lugn kvall dar vi testade en japansk sushirestaurang vilken var helt okej aven om det kanske inte var direkt farsk utan snarare upptinad fisk som serverades. Efter det tog vi en taxi till Westgate, det nyaste av alla kopcenter har i stan, dar vi gick pa bio och sag filmen Taken. Det lustigaste var att innan filmen borjade sa spelades den kenyanska nationalsangen och en bild pa flaggan viftandes i vinden mot en bla himmel visades och alla stallade sig upp som i givakt. Bade Sebastian, Johan och jag fick bita oss i tungan for att inte borja skratta, var en sa absurd situation for oss skandinaver som inte ar vana vid att "hedra moderslandet", sarskilt inte pa bio!

Vanligen sa ar vi praktikanter lediga pa helgen men Maureen bad mig ga med pa ett mote pa lordagen. Men precis innan motet skulle borja sa ringde hon och sa att det var installt och undrade om jag istallet ville folja med pa fashion show, vilket jag sjalvklart ville. Sa hon hamtade upp mig och tva av hennes vanner som jobbar pa UN Somalia har i Nairobi och korde ut i en av fororterna dar vi fick se det senaste afrikanska modet. Efter det blev det en shoppingrunda da Maureen visade mig alla de basta vaskaffarerna och sedan avslutade vi dagen med ett glas vin och god mat pa en resturang ute i Karen (det omrade dar Karen Blixen bodde en gang i tiden). Pa vagen tillbaka fastnade vi i en horribel bilko och det tog oss nastan 2 timmar att kora en stracka som annars tar ca 20 minuter. Har en kansla av att det bara ar att vanja sig, trafikproblem ar en del av vardagen har i Nairobi. Nagon pastod att det kommer ut over 100 nya bilar pa Nairobis gator varje dag, om det stammer eller ej vet jag inte men antalet bilar ar i vilket fall som pa tok for manga for den infrastruktur som finns idag.

Sondagen spenderade jag i lugn och ro hemma i lagenheten med att slutfora den forsta delen av min internaktiva sakerhetsbriefing. Tyvarr sa markte jag inte att strommen gick da det var mitt pa dagen och jag inte hade nagra lampor pa sa precis innan jag skulle gora det avslutande testet sa stangde datorn av sig. Typiskt eller vad! Var bara att snallt borja om fran borjan och gora om hela det tva timmar langa programmet. Men nu har jag i alla fall gjort grundnivan, vilken man maste ha klarat av for att fa aka ut i falt. At lunch med Andy igar och det verkar som att han ska ut nasta vecka och om allt gar enligt planerna och hogsta chefen, Alice, godkanner det sa ska jag fa aka med. Vagar dock inte hoppas for mycket forrens det verkligen ar spikat.

Det var allt for nu, ska lasa klart en ny handbok som UNHCR ska ge ut (Handbook on the Protection of IDPs) vilken just nu ar ute pa remiss hos olika faltkontor for att vi ska fa ge vara kommentarer innan den revideras och ger ut pa riktigt. Kanns kul att fa vara en del av processen och vara med och kommentera pa innehallet da boken faktiskt ar tankt att fungera som guide for UNHCRs framtida arbete med IDPs. Med andra ord sa har jag en del att gora idag.

Hoppas att ni har det bra dar hemma, tanker pa er.

kram

T.I.A !

T.I.A , eller "This is Africa", ar en smatt ironisk fras som frekvent anvands av oss expats, ofta i kombination med en axelryckning, for att beskriva de mer absurda sidorna av Afrika. Som exempel kan ges:

Nar strommen gar sa fort det regnar -TIA!

Nar det ar trafikstockning (dagligt forekommande) och folk anvander trottoarerna som tredje korfalt - TIA!

Nar man maste lamna sina handeldvapen vid en speciell incheckningsdisk innan man gar in och handlar - TIA!

Kan ge andlosa exempel men jag tror ni forstar poangen! Den senaste veckan har bjudit pa manga TIA relaterade upplevelser, det tar lite tid innan man anpassar sig till att vara tillbaka i Afrika. Efter ett tag brukar man vanligen sluta reflektera over dessa, i vara ogon, absurda saker. Da ar da manga menar att det ar dax att aka hem. Som tur ar har jag langt kvar tills jag nar den punkten, har inte ens vant mig vid vanstertrafiken an!

Har heller inte riktigt vant mig vid att jobba heller, ar sa mycket nytt man ska ta in pa kort tid att man ar helt utmattad nar man kommer hem pa kvallen. Tyvarr slutar inte alltid arbetsdagen dar, oftast far jag med mig dokument hem att lasa in mig pa infor morgondagen. Igar satt jag med ett "Camp Management Toolkit", efter att ha plojt igenom den tjocka mappen kanns det som jag skulle kunna starta mitt alldeles egna flyktinglager! Nasta vecka hoppas jag fa komma ut i falt och besoka lagren och se teorin omsattas i praktiken.

Aven om jag fokuserat just pa "refugee protection" under min universitets utbildning sa finns det anda en hel del att lasa in sig pa sa har i borjan. Ar langt fran en expert pa Kenya och IDP situationen har, men jag kanner att jag sa smatt borjar fa grepp om det. Alla har pa kontoret ar valdigt trevliga och hjalpsamma vilket underlattar da man emellanat borjar ifragasatta vad man egentligen gor har da det enda man gor ar staller fragor! Maureen, min supervisor, har dock forsakrat mig att det kommer att falla pa plats snart och att det ar battre att fraga nu an gora fel langre fram.

Forutom Maureen och jag sjalv sa har vi ytterligare en expat (eller "international staff" som vi kallas) pa IDP avdelningen, irlandaren Andy, som ar "Reporting officer". Bade Maureen och Andy ar valdigt lattsamma och har en skon humor och distans till arbetet, nar det galler de lokalanstallda cheferna finns det en tydligare hierarki och man maste veta sin plats. Detta till trots ar aven de tevliga och hjalpsamma aven om de kanske har en lite annan approach.

Kanns skont att ha Maureen som handledare da hon inkluderar mig i princip allt hon gor. I torsdags (var egentligen UN holiday men vi jobbade anda) satt jag med pa ett mote hemma hos henne med Stephanie fran Unicef och Furio som ar Asisstant Representativ pa UNHCR dar vi spanade fram UNHCR's Protection Objectives for 2009. Ar lite smatt surrealistiskt att nu far sitta med och utforma de dokument som man tidigare sjalv anvant sig av vid tentor och i uppsatser!

Maste saga att den forsta veckan varit mer handelserik an jag kunnat hoppas pa och att jag trivs battre an forvantat. Mycket tackvare trevliga kollegor och trevliga rumskamrater. Att inte komma hem till en tom lagenhet utan att standigt ha Johan och Sebastian som sallskap ar ganska skont. Tror det hade blivit ganska trakigt annars utan tv och forbud att ga ut efter att det blivit morkt (dvs. kl.19). Nu nar vi ar ett litet gang sa lyxar vi till det ibland och tar en taxi och ater ute.

Men vi ska inte klaga, aven nar vi inte hinner eller orkar ata ute sa far vi anda god hemlagad mat av var maid. Pamela (som ar fru till en av de danska diplomaternas chauffor) jobbar hos oss tre formiddagar i veckan och stadar, tvattar och lagar mat. For det tjanar hon 9 000 kes vilket ar ca 900 sek. Vanligen tjanar en heltidsanstalld maid eller chauffor ca 10 000 kes i manaden sa vi kanner anda att vi ger henne bra arbetsforhallanden och en skalig lon. Arbetslosheten ar hog har i Kenya, riktigt hur hog vet nog ingen men jag har sett siffror fran 23-40%. Sa genom att anstalla var maid drar vi vart lilla stra till stacken samtidigt som var vardag underlattas en hel del.

Det var allt for nu. Vill dock passa pa att be om ursakt for mitt sprak, vet att det inte ar det basta men jag har ofta ont om tid sa da tvingas jag tyvarr prioritera bort det dar med sprakkontroll. Hoppas ni kan lasa ok anda, vi hors mina vanner!

Stor kram till er alla fran ett kallt, mulet Nairobi

Framme i Nairobi

Har antligen fatt tid att uppdatera bloggen, de forsta dygnen har i Nairobi har varit hektiska och det ar forst idag, som ar en FN-holiday, som jag fatt lite tid over. Landade sent sondag kvall efter en hyfsat bekvam resa fran Kopenhamn via London till Nairobi. I ankomsthallen stod min chauffor fran guest houset, James, och vantade vilket kandes skont da man helst inte hoppar in i vilken taxi som efter morkrets inbrott. De forsta tva natterna spenderade jag pa Sandavy guset house hos Sandi och David (http://www.nairobiguesthouse.com/) som jag rekommenderar varmt om nagon har planer pa att komma hit. Det var fin, frascht, personalen var trevlig och maten god. Vad mer kan man begara for 25$/natt!?

Efter tva natter dar sa flyttade jag over till Sebastian, en gamal van fran UPF-tiden i Lund, som ar har och gor praktik vid svenska ambassaden. Han och Johan, norrman som gor praktik vid norska ambassaden, har en trerummare pa Rhapta Road I Westlands. Visste inte hur hemska hyrorna har var innan jag kom pa plats, en lite etta kostar mellan 4-5000 kr/man medan de betalar 5500kr/man. Hoppas fortfarande pa att jag kanske hittar ett lite eget stalle, men det ser morkt ut pa den fronten. Tyvarr sa maste jag namligen bo inom ett visst omrade, the UN Residential Area, dar samtliga FN-anstallda maste bo! Detta beror pa sakerheten. Finns namligen en sarskilt polis, The Diplomatic Police, som tar han om allt som har med ambassad och FN personal att gora. For att det ska kunna garantera att vara pa plats inom 10 minuter sa maste man bo inom detta sarskilda omrde. Vet inte hur tillforlitliga dessa poliser ar, man kan ju bara hoppas att de ar battre an den vanliga poliskaren!

Trivs hittills valdigt bra, lagenheten ligger bara tvars over gatan fran dar jag jobbar pa UNHCR's IDP Operations Unit. Finns t.o.m ytterligare ett UNHCR kontor langre ner pa samma gata! De ovriga FN organen finns samlage i ett enormt, speciali byggt komplex i Gigiri men UNHCR far inte ligga dar av sakerhetsskal da det varje dag star mangder med flyktingar och koar utanfor kontoret for att registera sig som flyktingar. De flesta av dessa flyktingar som kommer till UNHCR i Nairobi ar vad man kallar "urban refugees" och de far vanligen ingen assistans fran UNHCR forutom om de klassas som "vulnerable", da far de ett minimum av stod. Pa kvallarna nar man aker forbi ligger de i rader utanfor kontoret och sover. Ar lika beklammande varje gang nar man ser hur de forsoker halla sig varma med de filtar och tygstycken de har.

Nar det galler praktiken har jag hittills bara varit pa UNHCR tva dagar. Nar jag ringde och meddelade att jag var i landet sa bad de mig genast att komma in och borja en dag tidigare an planerat, vilket inte var mig emot aven om jag planerat att vila upp mig en aning forst och lara kanna Nairobi lite battre. Forsta dagen var det ytterligen blanketter som skulle fyllas i. Har redan skickat en mangd fran Sverige men tydligen fanns det an fler. Efter det sa fick jag en forsta, basic "security briefing" vilken tog ett par timmar. Har insett att sakerheten ar central i allt UNHCR gor. Har ocksa fatt en CD-skiva med tva olika "security briefings", en basic som ska ta ca 2 timmar att genomfora och en advanced som tar 3-4 timmar. Dessa maste jag gora for att fa de certifikat vilka jag behover for att kunna arbeta i falt och besoka lagren. Man blir latt lite smatt nojig av alla formaningar, samtidigt som det ar helt avgorande for att man ska komma helskinnad harifran.

Andra dagen fick jag mitt fina UNHCR ID-bricka som jag alltid maste ha pa mig for att kunna legitimera mig som FN-personal (praktikanter faller har under samma kategori som ovriga personalen aven om vi arbetar gratis). Nar jag val fatt den sa kunde jag komma in pa FN-komplexet i Gigiri, som jag namde tidigare, for att dar ansoka om ett "resident permit" vilket ar ungefar det samma som ett uppehallstillstand/ arbetstillstand. Har var det ytterligare en mangd blanketter som skulle fyllas i och skrivas under, har nu helt tappat rakningen pa antalet blanketter men en hollandska som jag stotte pa hade raknat och fatt det till 96! De beryktade FN-byrakratin ar percis lika hemsk som det sags, om inte varre!

Nu maste jag bege mig, ska pa min lediga dag in pa ett mote (!) da vi har en ansokan om anslag infor 2009 som ska lamnas in nasta vecka. Det blir inte direkt lattare av att samtliga av UNHCRs samarbets partners maste lamna in separata budgetforslag som sedan maste gas igenom och godkannas. Just nu ar det denna rapport jag far hjalpa till med, vet fortfarande inte exakt vad jag kommer att fa gora framover. Det pratades om ett mindre projekt som de sjalva inte hade tid att genomfora sa eventuellt kommer jag att fa gora det. Men inget ar klart an.

Finns sa mycket att beratta, men sa lite tid! Ska forsoka halla er uppdaterade men jag vet fortfarnde inte nar jag far min dartor pa jobbet. Hur som, jag hoppas att ni alla har det bra dar hemma!

Stor kram fran ett molnigt, svalt Nairobi

Back to Africa!

Nu när det gått över ett år sedan min förra resa till Afrika har det blivit tid för mig att återigen återvända östra Afrika. Denna gången blir det Nairobi, Kenya för praktik vid UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees eller kort The UN Refugee Agency).

För er som inte är helt bekanta med UNHCR så grundades organisationen av FN:s generalförsamling den 14 december 1950. Organisationens uppgift är att leda och samordna internationella ansträngningar för att ge skydd till flyktingar och att lösa flyktingproblem världen över. Först och främst ska UNHCR försäkra sig om flyktingarnas välbefinnande och att deras rättigheter beaktas.Organisationen arbetar för rätten att söka asyl och att få en fristad i ett annat land, med möjlighet att återvända hem frivilligt, att integreras lokalt i det första asyllandet eller att omplaceras till ett tredje land. Under mer än fem decennier har UNHCR hjälpt ungefär 50 miljoner människor att börja ett nytt liv. För närvarande arbetar drygt 6 235 människor för UNHCR i 115 länder för att hjälpa uppskattningsvis 20,6 miljoner människor. (se unhcr.se)

Själv har jag blivit placerad vid "Internally Displaced Persons Operations Unit", exakt vad jag kommer att få göra där vet jag inte förrens jag kommit på plats. Det enda jag vet är att jag åker den 28/9 och stannar tre månader till att börja med. Vet heller inte hur ofta jag kommer att ha möjlighet att uppdatera bloggen, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska få regelbundna rapporter.

Nästa inlägg kommer förmodligen när jag är på plats.Nu måste jag fortsätta förberedelserna här hemma, har fullt upp innan avresa då det plötsligt visade sig att de ville ha mig på plats i Nairobi så fort som möjligt!


Vi hörs mina vänner!

Isa

Sista veckan...

Sa har dax om en vecka sa sitter vi pa planet pa vag hem till Sverige. Kanns bade underbart och sorgligt, vi vet ju inte nar vi kommer att komma tillbaka igen och nu har man ju byggt upp ett liv, en vardag har.

Har just kommit tillbaka efter att ha spenderat dagen i Gitarama hos Bellagie och resterna av hennes familj (de som overlevde). Vi besokte dem forra gangen vi var har da dottern, Aline, skulle konfirmeras. Hon ses som lite av ett 'mirakel' barn da hon foddes efter folkmordet under vilket hennes tutsi pappa dodades men hennes hutu mamma overlevde. Hos Bellagie bor nu ocksa Rafikis (var rwandiske van som nu ar gift med en svenska och bor i sthlm) lillebror Bertrand som hjalpt oss en del har och tolkat till Anna. Vart besok dar idag var mest en artighetsvisit, vi kande att vi var tvugna att aka tillbaka da Bertrand berattat att vi var tillbaka i landet och de fortfarande kom ihag hur trevligt det var nar vi var dar sist. Tydligen sa pratas det fortfarande i grannskapet om vart forra besok. Efter att ha atit och druckit och pratat i tre timmar sa var det dax att ta bussen tillbaka till Kigali, en resa pa ca 1-1,5 timme.

Sjalva bussresan i sig ar en upplevelse. 18 passagerare klams in i en liten minibuss, man sitter i princip i varandras kna. Pa busstationen ar det rent kaos, att lista ut vilken buss det ar man ska aka med ar inte det lattaste. Nar man val hittat bussen sa galler det att fa en hyfsad plats, att hamna langst ut och fa sitta mellan satena ar ingen hit direkt. Sedan flyger man fram over kullarna, med traditionell rwandisk musik pumpande ur hogtalarna och haret fladdrande i den ljumna vinden. Att alla svettas som galningar behover jag val knappast tillagga?

Ar skont att komma tillbaka till Kigali som vi nu ser som vart hem, var trygghet. Vart rum har pa Vi-life har blivit var fredade zon dar vi kan stanga ute allt och alla och bara aterhamta oss och samla kraft. Vet inte vad vi hade gjort utan det! Att hela personalen som jobbar pa Vi-life ar trevliga och omtanksamma gor det bara an harligare. Igar kvall var vi hembjudna pa middag hos Norbert som har hand om Vi-lifes ekonomi. Han ar hur trevlig som och har en underbart sot liten son pa 2,5 ar och en dotter pa 4 manader. Han var snall nog att komma och hamta upp oss igar sa att vi slapp ta taxi vilket blir valdigt dyrt da de bor pa andra sidan stan. Deras hus ar belaget ganska hogt upp pa sluttningen vilket ger dem en helt fantastisk utsikt over Kigali, pa kvallen ar det underbart att se ut over staden och dess ljus. Bristen pa tillgang till el gor att staden anda inte ger tillrackligt med ljus for att stora stjarnhimmeln, det kompakta morkret gor att stjarnorna verkligen star ut pa ett annat satt an hemma.

Ikvall ska vi bara ta det lungt, ska upp tidigt imorgon da jag ska pa mote pa 'Save the Children'. Formodligen mitt sista mote har i Rwanda...kanns konstigt att det borjar bli dax att avrunda faltstudien. Ska bli intressant att komma hem och analysera allt material man samlat in.

Kram fran ett mulet, kallt Kigali